Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Timråflickan som blev hovsångerska

/

Annons
SUNDSVALL(ST)




Hon är en av Sveriges stora operastjärnor och har sjungit på världens stora operahus. Men en gång var hon en vanlig Timråflicka.
Siv Wennberg är namnet. Eller Sivan-divan - valet är fritt, själv använder hon båda namnen. I kväll ger hon konsert i GA-kyrkan .

Ingela Hofsten

IntenSIV. Hon säger det själv med glimten i ögat och frågar om jag någonsin mött någon som pratat så mycket. Att umgås med Siv Wennberg i några timmar innebär att få höra en hel livshistoria, från barndomen i Forsmon, till studieåren i Värmland och Stockholm, debuten på Kungliga Operan, turnéerna världen runt, alla roller. Och allt med årtal, motspelare och dirigenter.
- Mitt minne är briljant, säger hon stolt och berättar om tillfällen då hon på kort varsel hoppat in för sjuka kolleger och sjungit hela operor utantill, trots att det gått flera år sedan hon senast gjort rollen.
Dessutom hinner Siv Wennberg uttrycka sina tankar om svenskt musikliv (\"det styrs av byråkrater och chefer. Dilettanter!\"), avundsjuka kolleger (\"det är inte alltid lätt att vara begåvad. Det finns inget som heter solidaritet mellan människor i musikvärlden\"), om moderna operauppsättningar (\"förskräckliga!\") och en hel del annat. Då blir rösten ännu ivrigare, och en och annan svordom slinker med. Hon gillar att säga vad hon tycker, debatterade nyligen P2:s framtid i teve, till exempel.
Vi träffas i Forsmon, vid det hus där Siv Wennberg levde större delen av sin uppväxt och där nu en av hennes barndomskamrater bor.
- Titta, knottret är kvar! Hon pekar på husfasadens rappade yta.
- Jag var så arg på pappa när han gjorde det, för då gick det inte att bolla mot väggen längre.
Fadern var murare och Siv Wennberg beskriver honom som \"präglad av sin klass\". Han hade svårt att förstå sin dotters ambitioner att bli musiker, var mer av åsikten \"skomakare bliv vid din läst\".
- Men ingen kunde stoppa mig!
Och i sin mor och morfar hade Siv Wennberg fullt stöd.
- Du ska bli något stort, sa morfar.
På den tiden var det piano som gällde för unga fröken Johansson, som Siv hette då. Först sedan hon kommit till Stockholm och börjat på Musikaliska Akademien blev hon, bland annat av sin blivande make, Bengt Wennberg, övertygad om att satsa på sin röst istället.
Siv Wennberg säger att hon känner sig kluven till Timrå, där hennes klasskamrater tyckte hon var konstig som gillade \"sån där skitmusik\" och dit hon bara ett fåtal gånger och inte sedan början av 80-talet blivit inbjuden att sjunga.
- När jag ville ge konsert i Timrå kyrka 1989 sa de att jag måste hyra kyrkan för att få ta inträde. Jag skulle alltså betala för att få sjunga!
Rösten darrar av förtrytelse, men hon är ändå förtjust över att återse sina gamla hemtrakter, säger att Timråbor är snälla, gläds åt det vackra landskapet.
Så slår vi oss ner på en restaurang i stan och hon fortsätter berätta och gestikulera, medan maten kallnar och familjen vid bordet bredvid kastar förstulna blickar på den yviga och intensiva sångerskan.
Hon tar fram en plastpåse fylld med tidningsklipp och foton. Lysande recensioner från tidningar runtom i världen, men också kändisreportage i svenska damtidningar.
- Jag är väl en paradox, men än sen då? Jag har två publikgrupper, en som känner mig som Siv Wennberg, hovsångerskan, andra som Sivan-divan, säger hon och fnyser åt kolleger som förfasar sig över att hon klär sig i paljetter och figurerar i veckopressen. Själv menar hon att hon på så sätt gjort stor PR för operakonsten.
Hon vill se sig som folkbildare, nämligen, utifrån sin övertygelse att världen skulle se bättre ut om alla människor lyssnade på klassisk musik. Vilket inte betyder att hon ogillar andra musikgenrer. Hon lyssnar gärna till gamla schlagers, till exempel.
- Men inte rock och pop. Det är dravel, utropar hon med emfas. Den musiken är grunden till mycket ont.
Siv Wennberg gjorde debut på Stockholmsoperan 1972. Trots att hon bara var 28 år sjöng hon rollen som Sieglinde i Richard Wagners Valkyrian. Att sjunga Wagner i den åldern, och dessutom i en debut är mycket ovanligt.
- Det var en sensation!
Ja, Siv Wennbergs självförtroende tycks inte vara något fel på, och kanske är det det som tagit henne så långt. Men inte bara det. En stark vilja och järnhård disciplin har också behövts. Öva, öva. öva är det som gällt. Hon berättar om tiden vid Ingesunds musikskola i Värmland, då hon fortfarande studerade piano och orgel med sikte på att bli kantor, och steg upp klockan fem varje morgon för att öva i två timmar innan skolan började och sedan övade igen till sena kvällen efter skoldagens slut.
Och hur sedan, då hon bestämt sig för att satsa på sången, hennes pedagog Arne Sunnegårdh körde hårt med hennes oslipade röst.
Tekniken är fundamentet, påpekar hon. Det säger hon till sina elever också. Och man ska vara sträng mot sig själv.
- Jag tackar hellre nej än gör något icke-bra.
I Sundsvall har Siv Wennberg framträtt då och då, bland annat i Stadshussalongen häromåret, och i kväll är det alltså dags igen, denna gång i GA-kyrkan.
Då hon kommer dit för att repetera inför konserten berättar hon att hon inte varit i GA-kyrkan sedan1959, då hon medverkade som korist i Bachs Juloratorium.
- De hade förstärkt kören med oss från vischan. På den tiden var det stor skillnad på Sundsvallsbor och oss från landet. Vi var pack.
Repetitionen varar i tre timmar och visar på den noggrannhet med vilken Siv Wennberg tar sig an uppgiften. Gång på gång avbryter hon sången, för att trippa fram till flygeln i sina silversandaletter och instruera ackompanjatören Otto Ratz. De två har aldrig tidigare mötts och Siv Wennberg vill ha mer av det mesta:
- Lite mer pedal där! Kanske en aning snabbare! Mer expressivt!
Hennes sopran fyller med lätthet hela det stora kyrkrummet och hon sjunger med samma intensitet berättar livfullt om sångerna, som om kyrkan redan vore fylld med publik.
Programmet hon satt ihop består av romanser från tiden för unionsupplösningen, tonsatta av tre svenskar (Stenhammar, Peterson-Berger och Sjögren) och en norrman (Grieg).
Och hon kommer självklart att vara klädd som det anstår en äkta primadonna: i röd paljettklänning.



Bildtexter:
Siv Wennberg är förtjust över att återse sin gamla skola i Bergeforsen och talar entusiastiskt om tyskläraren som lärde henne den utmärkta tyska, som hon haft så stor nytta av som sångare.


Mer läsning

Annons