Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trampar snett i personlighetsklyvningen

Annons
Flykten från Frank
Herbjörg Wassmo
Översättning: Lena Hjohlman
Norstedts

Intressant men blodlös. Sådan är Herbjörg Wassmos senaste roman Flykten från Frank. Denna uppburna norska författare, med dunderframgångar som Tora-trilogin bakom sig, trampar snett när hon leker med personlighetsklyvning och blandar bokens verklighet med fiktion i fiktionen. Trots det glödande stoff hon använder sitter man och har tråkigt. Det beror främst på två saker: det krampaktiga förhållandet till personerna och det ytliga föreläsande om turistplatser, som man utsätts för.
Här har ni ingredienserna: Författaren Sanne är älskarinna åt en gift karl. Han är antikhandlare, påstår sig spela på trav och har klok, vacker fru och tvillingdöttrar. Den 11 september då World Trade Center går i graven ringer han Sanne och aviserar sprudlande lycklig en glad nyhet. Hon tror han äntligen begärt skilsmässa. Istället vill han deponera drygt fyra miljoner på hennes konto. Hon tar pengarna och sticker, påhejad av sitt kaxigare jag, kallat Frida.
I romanen förekommer dessutom två spektakulära självmord av vilka det ena kanske är mord samt en hemsk olycka, då Sanne mister sitt barn. Som om det inte skulle vara nog jagas denna ständigt ängsliga författare också av sin olyckliga barndom, framlevd på barnhem. Kan ni begripa hur en bok hopsnickrad av en skicklig författare på det materialet kan kännas menlös?
Intressant är den likväl och det av flera skäl. Det viktigaste är att Wassmo tar upp frågan hur vi har mage att odla våra små sorger i en värld som bågnar av katastrofer.
Men fascinerande är också att se hur hon förfar med Bertolt Brechts idé i dramat Den goda människan i Sezuan. Det handlar om omöjligheten att vara god i en ond värld och så låter Brecht huvudpersonen klä ut sig till en elak kusin, när otrevliga beslut måste fattas. På samma sätt klyver Herbjörg Wassmo sin centralgestalt i två, nämligen den mesiga Sanne, som gärna vill göra det rätta, och den resoluta, pragmatiska Frida, som ser till att det som måste göras blir gjort.
Också resonemangen kring romanskrivande är värda att begrunda. Till exempel hur en författare har möjlighet att ta kommando över någons liv genom att göra honom eller henne till en figur i sin text. Tyvärr lyckas inte Wassmo gjuta liv i tankestoffet trots att man känner hur hon tar i så hon förlyfter sig.

Mer läsning

Annons