Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ulrika tjänar kronan med häst och instrument

/
  • Ulrika Mossberg till häst bredvid en kollega. Prydnaden på hjälmen kallas pickel. I riktigt högtidliga sammanhang bär soldaterna plym i stället.

En färggrant uniformerad musikkår, som fyller grå gränder med munter marschmusik, är svår att missa.
Sitter den dessutom till häst väcker den ännu mer nyfikenhet och beundran.
Ulrika Mossberg är en av två Sundsvallsungdomar som gör lumpen i Livgardets Dragontrumpetare. Det är den svenska kronans beridna musikkår, världens enda som består av värnpliktiga.

Annons
Spela kunde hon redan innan - förstås. Instrumentet eufonium valde hon när hon som barn missade kulturskolans ordinarie instrumentpresentation och läraren Thomas Gathe dök upp till första lektionen med en trumpet och ett eufonium.
Eufoniet liknade morfars bastuba och det var ett bra val, säger Ulrika Mossberg.
Eufoniet är släkt med bastuban, barytontuban och althornet och klingar vackert i melodispel - något som framför allt marschkompositörer utnyttjat flitigt. Så för Ulrika Mossberg är det ett särskilt nöje just att spela marscher.
Hemma i Sundsvall var hon med i ett par blåsorkestrar. Och eftersom hon funderade över att göra lumpen blev det naturligt att söka till musikplutonen.
Det är en vanlig värnplikt med mönstring och allt, men med provspelning också. Vi har legat i fält en vecka och haft skjutövningar. Och vi har gjort ett tredagarsprov då man går långt och knappt äter eller sover, säger hon med glimten i ögat.
Men jämte soldatutbildningen läggs förstås mycket tid på musik, på repetitioner och på exercis, som musiksoldaterna sysslar mer med än andra. Sundsvall är väl representerat i årets musikpluton, som är uppdelad i tre musikkårer. Trombonisten Patrik Modé spelar liksom Ulrika till häst i Dragontrumpetarna vid K 1 i Stockholm. I Arméns musikkår i Strängnäs finns oboisten Mikael Jorhult och tubaisten Olle Nordlund, och i trumkåren i Strängnäs finns slagverkaren Josef Selin.
Det Ulrika Mossberg inte kunde innan var att rida, så det fick hon lära sig snabbt. Och att spela till häst är inte lätt.
I början är det jättesvårt att få in andningsrytmen så det inte blir stötigt. När vi spelar till häst måste vi lära oss stämmorna utantill. Och hästarna är rädda för precis allt: påsar som blåser, ambulanser, studenttågen. Och särskilt en snurrande reklamskylt vid Stureplan. Hästar är jättefega, faktiskt.
Men lastbilar och musik är hästarna vana vid. Några tillbud har hon ännu inte råkat ut för.
Om vi ramlar av får vi böta en flaska vin till avslutningsbalen. En gång stegrade sig min häst inne på borggården, men jag trillade inte av.
I hallen i föräldrahemmet i Granlo hänger en bild av en stor Shirehäst med pukor och pukslagare på ryggen. Pukhästen är något av en symbol för den beridna musikkåren. Den nuvarande heter Gulliver och har en del egna idéer.
Han går lite som han vill, och vi andra ska ju alltid följa pukhästen. Pukslagaren har dessutom bara fötterna att styra med, eftersom han spelar med båda händerna. Men för det mesta hamnar vi rätt, säger Ulrika Mossberg.
I år finns åtta tjejer i musikkåren och någon grabbig stämning märks inte av, tycker hon. Men det är inte som att vara vanlig amatörmusiker hemma i Sundsvall. Allt är strikt och noggrannt, mycket ska läras in snabbt. Och i början var det jobbigt när befälen skällde.
Kåren gör också turnéer, och att spelande rida längs Ströget tillsammans med de danska Gardeshusarerna glömmer man inte i första taget. Men man spelar också utan hästar och ger också sittande konserter.
En turné ute i landet för att fånga ungdomars intresse har Ulrika Mossberg också varit med om. Allt färre spelar blåsinstrument och musikplutonen börjar få svårt med rekryteringen. Lösningen har blivit en kärna av fast personal, och Ulrika Mossberg och flera andra har fått erbjudande om att fortsätta som anställda furirer. Men hon har tackat nej. Den 26 augusti är det muck.
Jag ska söka in vid läkarprogrammet i Uppsala. Men jag spelar som amatör. Och rida vill jag gärna också fortsätta med.
Så visst har hon präglats av det år som snart gått. Att ceremonimusik och högvakter är något speciellt vet alla som tittat och lyssnat, och ännu starkare känner den som varit en del av det högtidliga spelet.
Det är jättehäftigt att stå där i hjälm och uniform inför allt folket och se kungen komma förbi och göra honnör åt oss, säger Ulrika Mossberg.

Mer läsning

Annons