Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert och lågmält om kriser

/
  • Iso Porovic och Helena Svartling som paret Ian och Boel i Nadja Dolores.
  • Vänskapen med Nadja förändrar livet för Boel. Helena Svartling och Lena Nylén i Nadja Dolores.

Sveateatern Nadja Dolores Teater Västernorrland Manus: Malin Lagerlöf Regi: Mattias Knave Scenografi/kostym: Caroline Romare Medverkande: Lena Nylén, Iso Porovic, Helena Svartling, Pontus Joneström och Emmeli Hertzman

Annons
Kriser kallas de, perioderna då allt man byggt upp tycks sakna värde och livets diagnos lyder: irra omkring och gå under, eller bli en annan och kliv upp till en högre mognadsnivå. Hjälp finns; ofta är den redan på plats men har ännu inte gett sig tillkänna.
I Malin Lagerlöfs pjäs Nadja Dolores, som i går hade Sundsvallspremiär och spelas här fram till den 25 april, lever Ian och Boel ett liv som börjat gå på tomgång. Till på köpet tvingas de inse att de inte kan få barn.
De är vanliga svenskar, tålmodiga och diplomatiska, klippor på jobbet och trevliga i sällskapslivet, men som fått betala för anpassningen genom att tränga undan såväl äkta glädje som rättvisepatos. Nu ser de framför sig en ocean av tid, när varje dag bara är en upprepning av den förra.
Var för sig möter de Nadja, en sprakande, oförblommerad och rättfram kvinna, som vågar ta en konflikt och vars ordflöde kan bli rena brandsprutan. Men hon är också varm och kan ta hand om människor.
I Nadjas sällskap vågar de släppa loss; trots att Ian är på väg att förälska sig i det helt nya som han möter i henne, stannar hon i stort sett vid att bli en förlösare, deras goda fé.
Det yttre skeendet är bara antytt och scenografin stilla och avskalad: samma lilla kur får vara busshållplats, badrum, butik och bil. Det är i dialogen allt sker. Allt ljus är på de tre karaktärerna, som förvaltar det med den äran. Redan från början sugs man in.
Det är omöjligt att inte charmas av Lena Nyléns Nadja, som med sin skånska verbalitet och sin frispråkiga och lite risiga uppenbarelse är så duktig på att riva andras murar. Eller av Iso Porovic som en hederlig, lite småtafflig svensk som blir så barnsligt glad när han vågar ge spelrum åt sitt verkliga jag.
Helena Svartling lyser med en stilla glöd när hon gestaltar den duktiga flicka som gör allting så rätt och ändå inte är tillfreds. Nadja och Ian som unga kommer till tals i en kort scen där Emmeli Hertzman övertygande gör en helilsken tonårstjej, Pontus Joneström en förvånad kille.
Boel och Ian tycks fatta galoppen nästan genast och är därmed inga genomsnittskrisare som tjurar på tills livet tvingas ta i med hårdhandskarna; de är mer den sorts krisare man själv skulle önska att man var.
Där är pjäsen i snällaste laget, och därför är det välgörande när Malin Lagerlöf i slutet vänder på kuttingen. Nu har tiden gått, en baby har dykt upp från utlandet och paret har gått vidare. När de åter möter sin gamla fé har hon inget mer att tillföra; hon har spelat ut sin roll och hennes rättframhet är bara pinsam.
Men fast livet ibland far ovarsamt fram med sina verktyg går det ändå vidare. Och på scenen är allt så trovärdigt, så vackert och lågmält och så skickligt spelat att man går hem varm i hjärtat.

Mer läsning

Annons