Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är meningen?

/
  • Filip Tallhamn, Maria Sundbom, Gustav Deinoff och Julia Högberg i

TEATER Riksteatern/Sundsvalls teater: Var är alla? av Mirja Unge Regi: Jenny Andreasson Scenografi och kostym: Marie Olsson I rollerna: Gustav Deinoff, Julia Högberg, Maria Sundbom och Filip Tallhamn.

Annons
En vägkrog i en enslig byhåla någonstans i Sverige är platsen för Mirja Unges debut som dramatiker. Det handlar mindre om händelselösheten i en glesbygd än vad som verkligen händer: här utspelas en dubbelvåldtäkt, med en ridpiska som extra attribut. Fyra ungdomar, vilt skrikande, är pjäsens gestalter. Avsikten eller rent av tanken med den är mer oklar. Kanske en bild av svenskt vardagsliv i början av 2000-talet. Eller?
Eller är för övrigt pjäsens vanligaste ord, i slutet av var och varannan replik, kanske som ett försök att på teatern återspegla ett ungdomsspråk. Inte heller det är lätt att veta.
Eller varför det hela berättas i omvändning ordning, först efterspelet ett år senare, sedan den kväll som slutar med våldtäktenDen dramaturgiska tanken med det undandrar sig förklaring.
Riks Drama kan sägas satsa vågat och publikt dödsföraktande. När Unges pjäs spelades på Sundsvalls teater i går kväll var salongen halvbesatt, publiken mest ungdomar som möjligen lockats dit av skolan. Ty något slags social tanke finns det väl; mycket riktigt blev det samtal efteråt. Kanske för att klara ut vad Unge tänkt sig med sin debut.
Socialrealism, förstås, litet i Noréns efterföljd; aktuellt ämne att gestalta på teatern; angelägen teater, med glesbygd, sysslolös ungdom (de har Q 8 och pizzerian att välja emellan), kvinnoförtryck, fördomar, rykten, en utmanande ung flicka som råkar illa ut, en annan som kanske drömmer om det men får hållas hemma i ladugården sedan pappa slagit sönder tv:n i ren ilska.
Klyschor, konventioner, nästan till parodins gräns. Vilket något förtar själva allvaret och grumlar avsikten. Och som teater en trist historia, på alla vis. Om än välspelad om med välspel menas klyschor i uttryck, gester, hela uppenbarelser.
Så hur kan det bli så fel? När något som borde vara angeläget att visa på teatern som den kvinnosyn som leder fram till våldtäkten men så totalt försvinner in i den dramatiska förvirringen. Och en iscensättning som aldrig riktigt lyckas klara sig ur klyschorna utan i stället blåser upp dem, förstorar allt och bokstavligen skriks sönder. Utan spänning, utan fördjupning, långa stunder som halvt misslyckad teaterskoleuppvisning.
De fyra på scen Maria Sundbom, Julia Högberg, Filip Tallhamn och Gustaf Deinhoff sliter hårt i sin gestalter, eller snarare alltför hårt. De blir typer mer än levande människor. Vilket förmodligen är regissören Jenny Andreassons ansvar. Som inte heller gjort det lättare för dem genom att placera de fyra i Marie Olssons glasbur. Vilket kräver mikrofoner för att replikerna ska nå fram, ett arrangemang som i stället leder till svårigheter att höra replikerna. N\'är det inte skriks. Å andra sidan är kanske inte replikerna ens särskilt meningsfulla.
Först med den algeriska bakgårdsdramatiken i \"En tripp i Alger\" och sedan med Mirja Unges debutpjäs tycks Riks Drama vara ute på villospår. En teater mer som inledning till samtal än en dramatik att verkligen se som teater.

Mer läsning

Annons