Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägen hem går genom den inre rösten

/

Vägen hem Teateramatörer från hela Medelpad Regi: Kärstin Leander Manus: Inger Hultin och Kerstin Hultin Musik: Hartvig Gjesdal Sågviken, Loböle

Annons
Det var en gång ett Sverige där bara statskyrkoprästerna fick tolka Guds ord. Det var en gång ett Sverige där brännvinet var den verklige guden, där lönnkrogarna frodades, där fäder söp sina familjer ut i rännstenen och där människovärdet var ringa.
Men förändringen kommer när nöden är störst, och vid den tiden föddes nykterhets- och väckelserörelserna. Där tar pjäsen Vägen hem avstamp, delvis baserad på verkliga händelser i 1840-talets Loböle och Stöde. För det är inte längre sedan att de historiska vittnesbörden finns väl bevarade.
Mot Stödesjöns ljuvliga naturfond, och i ett tidsriktigt gråbrunsjaskigt sceneri, möter vi Fyll-Erik som håller på att supa bort både hem och familj, pigan Sigrid som försöker rädda barnen och bättringsroparen Back-Pär. Samt mängder av andra människor, många med sorgliga öden.
I första akten sprids fokus på alltför många människor och handlingen blir rörig. Tragiska effekter förbereds inte, som när några personer ramlar i vattnet från en båt och publiken tror att det är clowneri på gång och först efteråt förstår att den bevittnat en drunkningsolycka. Och som ofta utomhus blir det problem med ljudet ibland. Även om de flesta röster bär bra ut krymper skådespelarnas uttrycksregister när de måste halvskrika.
I andra akten reder det mesta upp sig - med råge. Nu får vi lära känna Back-Per, Fyll-Erik och ett par av de andra; dialogen för handlingen framåt, och pjäsen får plötsligt fokus, liv och karaktärer. Dramatiken är mer genomarbetad och starka inslag bäddas in i skeendet; när Tok-Maria ror ut i båt med himmelen som mål sticker det rejält bakom ögonlocken.
Även humorn får sig en skjuts framåt. Den tokroliga Gålviks-Ella blir pjäsens maskot. Och när Back-Per drar igång en parodi på ett väckelsemöte skrattar man, men förstår också att det nog behövdes rejäla känslokrafter för att ta tag i de här nedgångna människorna. Då har man lyckats skapa förståelse.
Mycket bra lyckas pjäsen ringa in lögnen som står som en sky kring spritbruket. \"Krogen lindrar de här människornas nöd\", försvarar Lönnkrogs-Märta sin verksamhet med. \"Inte konstigt att man super när man har det så eländigt\", försvarar sig Fyll-Erik. Och när det ska skrivas under nykterhetslöften finns problemen förstås alltid hos grannen, aldrig i det egna huset.
Extra poäng blir det för modet att ta upp ett allvarligt ämne i sommarspelets form, för effektfullt sceneri med broar och bryggor och skådespelare i båtar, för bilden av klassamhällets och dryckenskapens cynism och utnyttjande.
Vägen hem är en väl genomförd och ambitiös satsning av amatörer, inte minst av pjäsens barn. Och när man själv åker vägen hem efteråt vet man, att när den inre rösten växer sig riktigt stark står varken konventikelplakat eller spritdemoner pall.

Mer läsning

Annons