Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väl subtilt om Bergman

Annons
Maaret Koskinen och Mats Rhodin:
Fanny och Alexander
Wahlström & Widstrand

Koskinens och Rhodins Fanny och Alexander vill vara ett \"generöst tilltaget familjealbum\" om filmen. Det är den kanske, men där finns samtidigt så mycket text att albumet borras upp och på det hela taget mer liknar en överdådigt illustrerad essäbok. Samtidigt är del avsnitt inte bildsatta alls, till exempel Jörn Donners dystra förord.
Men behöver vi verkligen ännu ett stort verk om Bergman? Jo, menar författarna, när vi nu fått tag i så mycket okänt material om filmen. Det handlar om foton från själva inspelningen men också om Bergmans originalmanus, hans dagbok och den fullklottrade regiboken.
I dagboken får vi veta hur arbetet framskrider. Han har bland annat stora problem att få form på och förstå biskopen tills han plötsligt inser att mannen är \"galen, totalt galen men farlig på så sätt att han spelar charmfull, älskvärd, klok och vänlig\".
I ett särskilt kapitel försöker också de två författarna komma åt vad de kallar \"biskopens aura av tvivelaktig sexuell vandel\". Men deras resonemang blir en halvmesyr, tycker jag. Frågan utreds på sju sidor och det är rätt typiskt att författarna som annars bildsätter sin bok så rikt, inte har fått tag i ett enda foto där biskopen ser det minsta erotisk eller sexuellt tvivelaktig ut.
Ibland blir författarnas analys väl subtil för min smak. Farbror Carl trycker ju som bekant ur sig ett par kolossala fjärtar inför barnen under julkalaset. Det där anala clowneriet ska vi väl ta till oss med ungefär samma fasa och förtjusning som barnen, jag tror det, vi ska själva bli barn. Men författarna anser att de där fjärtarna är något mycket större och mer betydelsebärande. Pruttandet, som för övrigt åstadkoms med en bastuba, är en protest mot tidens högborgerlighet, menar de, men också mot kristendomen (det följer en bibelläsning efter Carls kanonad) och mot Gud Själv (Han uppträder ofta i form av vind i Bibeln).
För att bevisa sin tes gör författarna som på andra ställen i boken: lyfter in andra scener från andra filmer av Bergman, lusläser manuset, återger överkorsade repliker, hämtar material från andra källor (här handlar det om en berömd fransk vädersläppare), detaljgranskar och räknar tagningar och klipp i fjärtscenen, gör fler biografiska bajskopplingar, gräver fram skitformuleringar ur arbetsböckerna osv. Det blir över fyrtio sidor om de där brakfjärtarna!
Författarna rör sig lätt och säkert mellan olika Bergmanfilmer, de joggar in och ut i hans produktion och livsverk och gör det smidigt och väloljat. Men rikedomen av anspelningar och de snabba kopplingarna flyttar hela tiden fokus; de skriver delvis om filmen med hjälp av andra filmer och de där kliven känns inte heller alltid belärande, de liknar mer uppvisning.
Roligast i boken är de många bilder som visar inspelningen; där kan man samtidigt se både filmen och arbetet med den. Och Bergman är med överallt: vid Nykvists kamera, på knä vid Josephson, med änglavingar, på ett tak, i en säng, på en trähäst, men alltid alldeles nära sina skådespelare, han håller i dem, mycket handgripligt.

Mer läsning

Annons