Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Välkommen till det kusliga

/

SKÄRMEN: Freuds idé om "Das Unheimliche" syns i flera tv-serier. Men vad händer när det kusliga i vardagen i sig blir vardag? frågar sig Kristian Ekenberg.

Annons

Freuds kusliga skugga skymmer våra skärmar från solen. Som tidskriften The New Yorkers tv-kritiker Emily Nussbaum konstaterar i en recension av ”Hannibal”, går det att spåra huvudingrediensen i recepten till en rad populära tv-serier tillbaka till Sigmund Freuds essä om ”Das Unheimliche”, som på svenska brukar översättas med det kusliga.

"Das Unheimliche" är en stund av svindel i vardagen när det välbekanta ter sig främmande. Det som annars förmedlar det välbekanta och trygga får en sinister dimension. Ordet ”heimlich” refererar till hemma, medan ”Das Unheimliche” således är det som inte är hemma. Det är ett ögonblick när det absurda i existensen slår till.

Nussbaum nämner förutom ”Hannibal” tv-serier som ”American horror story”, ”The Leftovers” och ”True detective”, men den tv-serie som kanske tydligast leker med Freuds ”Das Unheimliche” är sommarens ”Wayward pines”, där serieskaparen M Night Shyamalan placerar Matt Dillons FBI-agent i en avskild amerikansk småstad där allt på ytan ser ut att vara idylliskt men där människor är livrädda, ett enormt stängsel inhägnar staden och kameror registrerar vartenda ord som sägs. Friktionen i ”Wayward pines” uppstår när det vardagliga möter det kusliga.

De skickligaste skräckförfattarna har alltid känt till vilken kuslig potential det vardagliga har, från Stephen Kings skräck som twistar till det vanliga och gör det skrämmande – som en St Bernardshund och en helt vanlig bil i "Christine" – till John Ajvide Lindqvists svenskifiering av Kings succéformel som placerar en vampyr i miljonprogrammet.

Den stämningsfulla, djupt obehagliga franska serien ”Gengångare” har likheter med Ajvide Lindqvists ”Hanteringen av odöda”. I en liten stad i alperna återvänder de döda, som om ingenting har hänt. Ingenting har förmågan att locka fram den kusliga svindeln i vardagen som just döden. Här går vi omkring i vår vardag, med våra små bekymmer och glädjeämnen, och det räcker med bara en glimt av döden för att vår existens ska skälva till. Döden har rensats bort ur det moderna livet – inga lik ligger längre hemma och väntar på att tjälen ska gå ur marken – men i tv-serierna låter vi oss bli påminda, då den är tryggt fängslad inom skärmens fyrkant.

Det kusligas skräckmästare gör snart comeback med tv-serien som gav ”Das Unheimliche” visuell form för tv-mediet. Med ”Twin Peaks” mjölkade David Lynch vardagen i en amerikansk småstad på så mycket absurditet han förmådde. Ugglorna var inte vad de såg ut att vara och liksom i Wayward Pines låg en kaotisk värld bara under en tunn fernissa av småstadslunk.

En annan tv-serie som förstått Freud och som snart också gör comeback: ”Arkiv X”.

Frågan är om vi låter oss förföras av ”Das Unheimliche” på samma sätt som när ”Twin Peaks” och ”Arkiv X” tog vår oskuld på 1990-talet. När de då förde med sig en ny blick till tv-mediet, har denna blick idag blivit mainstream. Det kusliga i vardagen har i sig blivit vardagligt. Vi behöver inte zappa runt länge förrän vi får en dos av ”Das Unheimliche” som godnattsaga, ett fördrömmande av onda drömmar. Min egen bild av Twin Peaks är inte i främst kuslig utan mysig. Svept i nostalgisk dimma. Som ”Hannibal” har visat, krävs det allt mer barocka fantasier från seriemakarna för att upprätthålla det kusliga. ”Hannibal” närmar sig stundtals farsens domän, och det är på den soptippen som hela den kusliga genren riskerar att hamna. Istället för rysningar – fniss.

Fotnot: Skärmen är en krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

Mer läsning

Annons