Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vandalerna härjar i stan

/

Annons
Det mörknar.
I Sundsvall är det riktigt mörkt, bokstavligen längs gator där kommunen sparar pengar på att inte tända belysningen. Det liknar en övergiven spökstad.
I det avslöjande dagsljuset liknar det en bombad stad. Vandalerna har farit fram igen och rensat Esplanaden, den längsta biten nu, mellan Kyrkogatan och Köpmangatan.
Historien går igen; plötsligt ser stenstaden ut som på gamla bilder från 1890-talet när allt var nybyggt och träden i Esplanaden nyss planterade.
Nu blev de alla sjuka. Samtidigt, om än i omgångar: först den södra delen, mellan Köpmangatan och järnvägen, nu den nordligare. Det måste vara ett biologiskt mirakel: att alla träd blir gamla, sjuka och farliga samtidigt, om än i omgångar efter vad parkförvaltningen planerar.
Allt höggs ned, mitt i sommaren, veckan före den omhuldade Gatufesten. En planering så genial att den blir obegriplig. Kunde det inte ha väntat till hösten, just när löven faller, i stället för mitt i den korta, intesiva grönskan.
Och ingen protesterar. Många förfasar sig, säger att stan är förstörd, att det ser förf\'ärligt ut. Men inga proteststormar.
Var finns alla de som var upprörda när det ännu fanns en tanke att bygga ett scenhus och riva Lillgården? Hus kan byggas upp igen, träd tar åratal att växa upp. Så varför ingen protest?
Det mörknar.
Att scenhuset inte blev av sedan politikerna väl funnit att marken var giftig, som om man inte vetat hela tiden att här legat bensinmackar som förmodligen förorenat marken är också ett mörker. Och mörkast av allt detta motstånd, så utbrett, så högröstat, så intolerant, med en underton av kulturförakt som skulle ha glatt någon som, till exempel, Hermann Göring, han som påstods ladda sin revolver bara han hörde ordet kultur.
Oppositionen mot scenhuset var ovanlig för Sundsvall. Annars brukar det mesta gå obemärkt förbi; opposition är det sällan tal om, protester är sällsynta. Som när de kommunala planerarna satt och funderade på hamnområdet och, långt innan de kommit fram till någon lösning, än mindre plan, plötsligt släppte lös Claes Ohlson att bygga som företaget ville. Och så var allt förstört, och så fortsatte det.
Fryshuset revs, men inte för att skapa något nytt och annorlunda. Det blev Sydkrafts kontorsbyggnad, ungefär lika anskrämlig som fryshuset var.
Så kom något geni på att bygga trähus vid vattnet, ett slags utslag av historisk medvetenhet: detta var ju en gång Träriket. Att det också är Stenstaden betydde plötsligt ingenting.
Av hamnen håller nu på att bli en anhopning hus, ett bostadskvarter utan intresse eller tillgänglighet för andra än de som bor där (och kunderna hos Claes Ohlson, förstås).
Mörkret sänker sig.
Och snart slår vandalerna till igen. Fler träd finns att fälla. Men det är kanske tanken.
Huvudstaden i Träriket då ska förstås stadsmitten förvandlas till kalhygge.

Mer läsning

Annons