Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen enligt Pentagon

/

BOK
Thomas P M Barnett: The Pentagon New Map.

Annons
Ett ord kan betyda oändligt mycket. En vision ännu mer vilket allt ska belysas i den här artikeln.
Någon tid efter att USA vunnit det kalla kriget beslutade sig ledningen för landets flotta att formulera en strategi för den nya situation som onekligen uppstått. Arbetsgrupper tillsattes, seminarier genomfördes, analyser skrevs och belystes med ljusbilder och video. Som vanligt rådde delade meningar in i det sista. Som vanligt ansåg de flesta att flottans viktigaste uppgift var att förse sig med fler slagskepp, fler hangarkryssare, fler robotar; man borde, helt enkelt, förbereda sig för The Big One, det krig som kan komma när Kina blivit starkt nog (om 15-20 år eller så).
Vissa skeptiker menade att man möjligen också borde tänka på tiden fram till den, onekligen hypotetiska, stora drabbningen. Kunde man inte tänka sig att ge flottan andra arbetsuppgifter än att upprusta och vänta. Den amiral som hade ansvaret för slutdokumentet fann på råd. I början på dokumentet stod det (fast mera byråkratiskt skrivet) att
...flottans uppgift är att uppnå herravälde över haven.
För att u p p n å herravälde behöver man massor med tunga skepp och tunga vapen. Problemet, som de flesta icke-amiraler redan insett, var att man inte behövde uppnå herravälde: det hade man redan.
Alltså skrev amiralen efter att ha tänkt djupt och länge att
...flottans uppgift är att u t n y t t j a herraväldet över haven.
Och plötsligt behövs det istället mindre farkoster, spaningsflyg, insatsstyrkor ( marinkåren lyder under flottan) , baser långt bort. Och framför allt: man måste identifiera helt nya, hittills förbisedda fiender, en ny vision av världen efter Sovjets frånfälle.
Berättelsen om hur flottan fann det rätta ordet (om det nu är så) står att läsa i en bok som heter "The Pentagons New Map" (Pentagons Nya Karta) skriven av Thomas P.M.Barnett, strategen på modet just nu. Barnett är, det framgår bara alltför tydligt, outhärdligt självupptagen och ibland direkt megalomanisk. Han undviker fakta som inte stöttar hans teser och undviker ibland att svara på obehagliga frågor. Å andra sidan är han också särklassigt kunskapsrik, blixtrande intelligent och ja, annorlunda.
Efter Sovjets kollaps, säger Barnett rent ut, behövde Pentagon en ny fiende, annars kunde krigsmakten inte räkna med lika stora anslag (och lika många amirals- och generalsjobb). När kineserna 1995 försökte skrämma Taiwan genom att "testa" raketer i det sund som skiljer de två länderna bestämde man sig för att Kina var det land man måste rusta sig mot. Kanske kunde man också räkna med att Ryssland " kom tillbaka ", som Tyskland efter första världskriget. Det senare var kanske inte ett önskemål, fast nästan...
Barnett förkastar, som ovan nämnts, resonemanget om Kina. Han menar att faror hotar från helt andra håll och delar in världen i två sfärer: The Core, kärnan, med 4 miljarder människor, och The Gap, klyftan, med 2 miljarder. The Core omfattar USA, Europa, Ryssland, Kina, Indien och större delen av övriga Asien, samt givetvis Oceanien. Allt det andra är klyftan, där människorna har det svårt och livet (som Hobbes förutspådde) är brutalt och kort. " Rent ut sagt verkar det inte som om dessa människor bor på samma planet som vi. Och det beror på att deras värld i stort sett är avklippt (disconnected) från den värld vi avnjuter."
Nyckeln till en fredlig utveckling, skriver Barnett, är connectivity, i grov översättning f ö r b i n d e l s e r, sammankoppling, främst av ekonomisk art. Länder som handlar med varandra för inte krig. Kineserna är upptända av sin växande välmåga och inser sitt behov av såväl marknader som investeringar främst från USA och EU. De utgör ingen fara. Överhuvudtaget gäller inom The Core fortfarande teorin om Mutual Assured Destruction, gemensam förintelse; ytterst är det kärnvapen som bevarar freden även om ingen numera talar särskilt mycket om det. " I princip har krig mellan stater försvunnit under den senaste delen av århundradet, men framför allt sen slutet på det kalla kriget".
Den 11 september 2001 föll Kina bort från Pentagons radarskärm, skriver Barnett. USA bytte fiende på sig, från kineser till terrorister. I denna svepande och vådliga förenkling har han med största sannolikhet kapitalt fel, men låt oss ändå följa hans resonemang. Tre huvudpunkter:
1.USA:s m å s t e, på grund av sin unika ställning och unika styrka, spela rollen av den sist och slutligen ansvariga makten. Barnett gillar inte termen världspolis, men det är svårt att se att det är något annat han menar. Ingen annan är stark nog, vare sig ensam eller i allians med andra så långt är det otvivelaktigt rätt.
2.Det polisen skall skydda är g l o b a l i s e r i n g e n, det vill säga att den vidmakthålls där den finns vilket sker mer eller mindre automatiskt och breder ut sig där den inte finns. Länderna i The Gap måste förbindas med den civiliserade världen, bli delaktiga av livets goda. Bara om det sker kan man komma tillrätta med terrorismen, framförallt den som styrs av extremmuslimer. Barnett utpekar Mellanöstern som världens främsta krishärd under lång tid framåt och även där har han rätt, tveklöst.
3.Den nya strategin har också en militär komponent. Preventiva attacker polisutryckningar! är helt ok, tom en nödvändighet. Det är alltså rät av USA att flytta sina militärbaser från ett land som Tyskland tryggt i The Core och närmre länderna i The Gap, Mellanöstern. Centralasien, en dag kanske det mest glömda av allt: Afrika. Kriget mot Irak var i detta perspektiv helt rätt. Saddam isolerade sitt land och folk som han utarmade och förblödde i erövringskrig (vilket alltför många tycks ha glömt). Konflikten kan på kort sikt ge USA större bekymmer än man annars skulle ha haft; inte minst för arabvärldens egen skull måste den vinnas. Idag exporterar Mellanöstern "olja och terrorism" och just ingenting annat. Detta måste ändras och demokrati i Irak, försvarad av USA är ett viktigt steg på vägen.
Barnett ser fyra "flöden" som vitala för en bättre framtid. För det första arbetskraft (där Europa måste öppna sig för, aj,aj, fler muslimer). För det andra energi, främst olja och gas och främst till Kina och Indien. För det tredje: långsiktiga investeringar främst från The Core till Kina, Indien och länder i The Gap. Och för det fjärde: säkerhet, lika med att USA " exporterar " (!) sin polisverksamhet världen runt, uppenbarligen i enlighet med sina egna önskningar och utan att inhämta "kundernas" samtycke.
"Vi söker att utsträcka inte vårt välde utan vårt regelverk", skriver Barnett. Det låter betydligt klatschigare på engelska: "We seek to extend not our rule, but merely our rules". Alltså inte "den vite mannens börda" (även om man blir lite misstänksam här) utan de regler för fredlig samlevnad som gör den civiliserade världen civiliserad.
Och varför allt detta? Barnett har svaret:
" Vad Amerika får i gengäld är ett slut på kriget som vi känner det", frid på jorden, åtminstone nästan.
Det är inte svårt att hitta hål i Barnetts resonemang som trots detta fått ledande amerikanska kommentatorer att utnämna honom till en av vår tids ledande strateger. Kina kan falla sönder. Indien och Pakistan kan råka i krig med kärnvapen. Terrorister kan attackera New York eller Paris eller Stockholm med dödliga biologiska vapen eller värre. Men grundtanken, som är fred med hjälp av ett nytt slags terrorbalans o c h välsinnad globalisering är tilltalande, åtminstone för mig.

Mer läsning

Annons