Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verkligheten övertar dödssatir

Annons
Det avgörande problemet med satir är att den kan bli verklig och förlora sin satiriska udd. Det som igår föreföll monstruöst är idag en verklighet att ta ställning till och om det är befrielse eller förbannelse är en annan fråga. Lyckligtvis är framtiden ett brett spektra som häver sig över sina gränser att homosexuella äntligen fick lov att registrera sin kärlek ledde inte till perverterade orgier i kyrkomiljö. Kvinnliga präster skapade heller inte kaos inom kyrkan. Alltså. Tradition behöver förnyelse i alla fall så länge människan skall vara i fokus. Och det måste väl vara all utvecklings moder: befrielse av människan. Carl Henning Wijkmark må vara en sensibel och framåtsträvande skribent, men jag har svårt att tro att han fullt ut kunde förstå hur udden i hans satir "Den moderna döden" (Norstedts) skulle slipas ner av tiden. Boken utkom för första gången 1978.
Den moderna döden är en stridsskrift. Formen är enkel. Ett antal specialister, teologer, läkare och filosofer träffas för ett seminarium vid Öresund. Deras tema är: vad göra med människan som bara åldras och åldras och aldrig dör? Problemet har skapat kaos i ekonomin. Wijkmark tangerar filosofer som Singer och den moderna veganrörelsen med deras provokativa utspel om likheterna mellan en gris och ett psykiskt handikappat barn. Wijkmark låter oss ana att dödskliniker kan vara ett alternativ och föga anade han väl, då han i sin forntid skrev boken att det bara drygt 20-år senare skulle vara en realitet.
Den moderna döden är en omskakande läsning. Metodiskt. Långsamt och med förmågan att ställa frågorna på sin spets tar Wijkmark oss ner till den yttersta frågan: Skall jag ta hand om min broder? Svaret är läsarens.




Mer läsning

Annons