Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Verklighetens legender lika spännande som romanens

Annons
Sanningen om Da Vinci-koden
Marie-France Etchegoin och Frédéric Lenoir
Bonnier fakta

När Dan Brown skrev Da Vinci-koden anade han kanske att den skulle göra honom rik. Men han kunde knappast förutse att den också skulle bli orsak till att många andra författare fick mängder av böcker sålda - genom att motsäga honom själv.
Etchegoin och Lenoir, en journalist och en religionsvetare, bidrar med en bok där de inte sparar någon möda när de grundligt utforskat de stigar som Dan Brown rör sig på. Det han rört om i är inte en egenhändigt uppfunnen fantasivärld utan ett virrvarr av redan existerande legender, idéer och fakta, som han ändrat för att passa romanens syfte. Dessa legender ägnar sig författarna med förtjusning åt att stövla runt i - med historiska fakta på fötterna.
Ibland blir svängarna vida runt Da Vinci-kodens innehåll. På verkliga entusiasters vis förlorar de sig djupt in i de historiska legendernas och forskningens labyrinter. Att läsa boken som ett uppslagsverk går därför inte; däremot grips man själv av intresse och går med på att släppa Dan Brown ur sikte då och då.
Vi tas med till legenden om prästen som enligt sägnen hittar viktiga dokument i kyrkan i Rennes-le-Chateau, till det verkliga Opus Dei och till sammanslutningen Prieuré de Sion, grundad av högerextremisten Pierre Plantard på 1950-talet. Evangeliernas, både Bibelns och de så kallade gnostiska, utsagor om Maria Magdalena nagelfars utan spår av något äktenskap. Egenheterna i Leonardos tavlor klarar sig bra utan gudinnedyrkande konspirationer.
Konstantin den store sammanställde inte Bibeln, fenomenen i kyrkorna Rosslyn Chapel och Saint-Sulpice ges andra men ändå rätt häpnadsväckande förklaringar, och dyrkan av modergudinnan började falna tusentals år före kristendomen. Men det heliga kvinnliga dök åter upp i katolska kyrkans Mariadykan, befriat från helig prostitution och annat som följt gudinnekulten.
Författarna har grävt på kunskapens djup och är inte bara historiskt kunniga utan också väl inlästa på ideer som hyllas i esoteriska och alternativreligiösa kretsar. De diskuterar också den uppenbara frågan: hur kan en ren fiktionsroman väcka en så stark reaktion att den ena dementin efter den andra skrivs? Att Brown själv gör anspråk på sanning ger honom inte större trovärdighet: det gör vilken skröneberättare som helst som vill imponera.
Skälen till att så många tagit honom på allvar finns troligen att söka dels i okunskap om den verkliga historien och i kristendomsförakt och konspirationskärlek, men också i något djupare. I människan finns en längtan efter andlighet, efter innehåll, innebörder och betydelser och en mening med tillvaron, som den rationella världsåskådningen skurit bort. Människan lever, som sagts förr, inte bara av bröd. Hon behöver beräkningar men också helighet.
Och utan Dan Brown hade världen inte visat så stort intresse för att ta reda på hur det historiskt förhöll sig med Maria Magdalena, Prieuré de Sion och Nattvarden. Utbildningsinsatsen att visa att verkligheten kan vara lika spännande som fantasin är kanske den största förtjänsten med Da Vinci-koden och dess motståndare.

Mer läsning

Annons