Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken färg ska huset ha?

/
  • Passande eller opassade färg? Tidsandan står bakom mycket av vår smak, menar byggnadsantikvarie Peter Sundborg.

- lika mycket en fråga om tradition än om smak, menar byggnadsantikvarie Peter Sundborg.

Det lila huset i Ljustadalen har gått som följetong i massmedia ett tag.
Ägarna är förtjusta i mörkt lila och har målat huset i den färgen. Men grannarna är inte glada. Varför är just lila en färg som väcker uppseende och protester?

Annons
Färgsättning är inte lätt. Frågan om vilka färger man får och inte får måla med har diskuterats ända sedan vi började använda andra färger än falurött och tjärsvart.
I Sundsvall känner vi till hur byggnader målades ända sedan början av 1800-talet. Modet har växlat åtskilligt under årens lopp. Långt innan det krävdes bygglov för att färga om ett hus verkar det vissa perioder ha funnits en gemensam åsikt om hur man bör måla. Andra perioder har husägare målat i vilka färger som helst. Vissa tider tyckte man om starka, ofta mörka, färger. Andra tider var det ljusa, nästan menlösa, kulörer som gällde.
I mitten av 1800-talet målades husen ofta i mörka kulörer, men ju längre 1800-talet lider ju ljusare blir fasadfärgerna. I Sundsvall har vi en hel del trähus från slutet av 1800-talet. Genom att undersöka ursprungliga färgsättningar kan vi konstatera att färgglädjen var stor, arkitekterna och målarna använde många färger och gärna kraftiga kulörer. Samma sak gäller stenhusen, till exempel i Stenstaden. Arkitekterna och målarna var utomordentligt skickliga i att kombinera färger och komponera med kulörer.
I början av 1900-talet härskade den så kallade nationalromantiska stilen och då var det återigen populärt med mörkare färger. Men under 1920- och 30-talen blev kulörerna ljusare. Funktionalisterna ville inte ha allting vitt eller mycket ljust, det kan vi till exempel se på Stockholmsutställningens färgglada arkitektur, men det var ändå det ljusa som dominerade.
1950-talet var en lika färgglad period som det slutande 1800-talet. Många olika kulörer användes och man tvekade inte inför ganska mörka färger. Vi har flerfamiljshus i Sundsvall som är mörkt gröna och mörkt röda.
Även under 50-talet var arkitekter och målare skickliga i att kombinera färger. I Härnösand och Sollefteå finns välbevarade radhusområden som har kraftiga så kallade jordfärger. Varje radhus har sin färg och den samspelar mycket väl med grannhusens färger.
Vissa färger var givna, vid den här tiden, till exempel takens tegelröda och entréportarnas trävita färger. Fönstren kunde vara gröna, bruna eller röda. Det finns också exempel på att ljusa fasadfärger användes. Ofta planerades ett helt område med flerfamiljshus och då kunde arkitekter och målare komponera hela området och ställa de olika fasadkulörerna mot varandra på ett välbalanserat sätt. Inte heller inomhus var man rädd för kraftiga färger. Kulörerna inne i Kustens folkets hus i Njurunda (byggt 1956) har undersökts och där har bland annat hittats grönt, mörkblått, mörkrött, grågrönt och gult.
De senare decenniernas färganvändning är lite svårare att få grepp om. Men det finns vissa trender och moden att lägga märke till. Från och med 1960-talet och framåt har det funnits ett dominerande mode att måla fönster vita, oavsett ålder på huset eller kulör i övrigt på huset. Även knutar, lister och fönsteromfattningar har målats vita.
Jag tror att vitt har betraktats som ett slags neutral färg som kan användas i alla sammanhang, men så är inte alls fallet. Vitt är tvärtom en av de svåraste färgerna att arbeta med. Under en ganska lång tid var rädslan för starka färger utbredd. Det verkar ha varit så under slutet av 1970-talet, 80-talet och en bit in på 90-talet. Många villor målades gula, också en färg som verkar ha betraktats som neutral och passande överallt.
Idag är vi inne i en färgglad period. Många villaägare målar sina hus i en traditionell trefärgskombination med en ljus fasadkulör, en något mörkare färg för knutar, lister och fönsteromfattningar och en speciell fönsterfärg. Detta är ett sätt att färgsätta byggnader som fanns i slutet av 1800-talet. Även 1950-talets färgtänkande finns idag, ett strålande exempel på det är Mitthögskolans byggnader på Åkroken.
Jämfört med andra tidsperioder är färgsättningen i dagens villaområde extremt individualistisk och anarkistisk. En målare från 1880- eller 1950-talen som gick omkring i ett modernt villaområde skulle drabbas av svårt illamående.
Det finns tyvärr bara ett sätt att få något slags balans och samspel mellan kulörer på olika villor och det är att göra färgsättningen bygglovpliktig så att kommunen får ett inflytande över vilka färger som väljs. Då finns det möjligheter att balansera den ena villans kulör mot den andra. Men Plan- och bygglagen ger kommunerna möjlighet att ta bort bygglovsplikten och jag tror de flesta kommuner använder sig av den möjligheten.
Varje villaägare målar som han eller hon själv vill. Åtminstone så länge grannarna inte protesterar. Lila är tydligen en färg som väcker protester. Varför? Möjligen kan det bero på följande: - Det är en ovanlig kulör. Själv har jag bara stött på den en gång. På en herrgårdsflygel i trä från mitten av 1800-talet. En svagt lila (troligen pigmentet bränd umbra) kulör fanns sannolikt ursprungligen på huset. Det är en stark färg, en blandning mellan två i sig starka färger. Det är ingen elementarfärg (gult, rött, blått och grönt). Det är en färg många lär sig tycka illa om, av någon anledning.
Att säga att färger är en fråga om tycke och smak är väl förenklat. Det handlar mycket om tradition och kultur.

Mer läsning

Annons