Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst går det att utbilda sig i konstnärliga yrken

/
  • Visst kan man utbilda sig till bättre kunskap inom konstnärliga yrken, menar Bo Svensson. Författarskolor är ett sätt att slå mynt av människors drömmar, menar Crister Enander.

Annons
Går det att utbilda sig till författare?
Nej, svarade Crister Enander i en recension den 10 juni av en antologi med alster av elever från Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Nu bemöter Bo Svensson, litteraturvetare och lärare vid denna utbildning, inlägget.

Skrivarlinjen på Skurups Folkhögskola startade för precis 20 år sedan. Det har gått många skrivbegåvade elever där genom åren, några har debuterat på stora förlag, andra på mindre. De har ofta fått goda recensioner, några har fått ansedda litterära pris (Katapultpriset och Polonipriset), flera har nu gett ut fler än tre romaner och diktsamlingar.
Andra har blivit kulturredaktörer, någon jobbar på Sveriges Radio. Andra har glädje av sitt skrivande utan att för den skull synas offentligt. De kan själva vara verksamma som skrivpedagoger, journalister eller gymnasielärare, eller jobba på bokförlag eller i något annat yrke. Det är inget konstigt i det. Det visar vilket intresse som finns bland vanliga och ovanliga människor för att utveckla sitt språk och ge utrymme för ett litterärt skrivande i sina liv.
Runtom i landet finns det skrivarutbildningar, ofta på folkhögskolor. Universiteten har egna kurser, t.ex. i Uppsala (äldst), Lund och Göteborg. I Göteborg är utbildningen treårig och Författarskolan där ingår i samma estetiska fakultet som utbildningen i Musik och Konst. Kan man lära sig spela eller måla "på skolbänken"? Bisarr fråga, det är klart man kan utbilda sig i konstnärliga yrken. Föregångare inom skrivandet finns på universiteten i USA, där Creative writing har förekommit sedan åtminstone 1950-talet.
När Christer Enander nu i ST (10/6) har recenserat Skurups Folkhögskolas nya elevantologi Vegla vy så ruskar han på sig, gnuggar sig yrvaket i ögonen, gäspar stort som ett bergatroll och frågar exakt samma fråga som de första recensenterna frågade för 20 år sedan: Går det att utbilda sig till författare?
Tiderna förändras även om det inte märks så bra i denna recension. Som den duktige retoriker Enander är vet han att om man har ett svagt argument kan man försöka rädda det genom att höja rösten eller upprepa det gång på gång. Därför slår han genast fast några eviga sanningar som får gå som en röd tråd genom hela recensionen.
Han inleder med en lustig formulering: "Det går inte att lära sig skriva på skolbänken." Nja, det är väl svårt, även om t.ex. Gunnar Ekelöf på sin tid ristade både vanvördiga ord och bilder på sin skolbänk - läs Anders Olssons avhandling Ekelöfs nej. Också nästa formulering är oavsiktligt lustig: "Inte en endaste författare föds i skolan." Nä, vilken tur att det finns BB, och även i hemmet föddes förr en och annan författare.
För att bli författare måste man enligt Enander "skriva, skriva och skriva" och "läsa, läsa och läsa". Det håller jag med om. Javisst, det är ju precis det man gör i författarskolor och skrivutbildningar. Välkommen till verkligheten!
Men Enander är en sann romantiker och råder de "stackars eleverna: Lås in er på er kammare och skriv, skriv, skriv." I bakgrunden skymtar en bild av författaren som ensamt och missförstått geni.
Han finner texterna i antologin tama, likriktade och samstämmiga. Det är hans rätt som recensent att göra det. Antologin är elevernas första steg mot en litterär offentlighet och arbetsprocessen som leder fram till en antologi är riktad utåt mot den omgivande offentligheten.
Eleverna följer upp sin bok "på riktigt" genom få recensioner tack Christer för det och genom att delta i uppläsningar. De får massor av praktiska erfarenheter genom detta, t.ex. genom att få höra att de skulle vara likriktade. De blir nog förbannade på recensenten, vilket kan vara nyttigt. En hel del som har gått det första året väljer sedan att gå ett andra år. Varför då? Jo Christer, det är just mera tid att skriva, skriva, skriva, och att läsa, läsa, läsa som de känner att de behöver.
Vi som sysslar med skrivutbildningar försöker ge utrymme åt eleverna, låta dem ta nya initiativ, utvecklas konstnärligt genom egna erfarenheter och diskussioner. Vi föreläser ibland, men lyssnar desto mer. Som pedagoger läser och skriver vi ofta själva och vi har författare som gästföreläsare. Vi lyssnar på kritik, också den som Christer Enander ger.
Vad kan då en konstnärlig skrivutbildning bidra till? Jo, framför allt till att skapa ett rum där eleverna utvecklas som läsare och skrivare. Eftersom kurserna nu sedan länge finns i hela landet och uppenbarligen fyller ett behov hos många bör de kunna vara till nytta för det litterära kretsloppet. Vad som sedan sker måste få bli de skrivandes ensak.

Mer läsning

Annons