Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturdebatt: Begränsa narcissismen i medierna och för över resurser från riks- till lokaltidningar

Personfixering, eller "narcissistisk norm", blir allt vanligare i medierna.
Bertil Lindström är tveksam till att papperstidningsläsarna efterfrågar det i så hög grad.
I stället, menar han, skulle fler artiklar av annat slag få plats i lokaltidningarna om exempelvis Bonniers, Mittmedias nya ägare, flyttar resurser från riks- till lokaltidningarna.

Företeelsen ”narcissism” ses ibland med visst förakt. Begreppet ”Den narcissistiska normen”, däremot handlar om något som rentav bejakas. Det handlar om skribenters och andra publicisters strävan till personfixeringar – till skillnad från beskrivningar av sakförhållanden, idéer etcetera – och att ta fram människor så mycket man kan.

I Sundsvalls Tidning lördag den 9 februari 2019 kommenterade Ulrika Knutsson Bonniers och norska Amedias förestående ägarövertagande av Mittmedia.

Dagen efter (den 10 februari) kom ett långt nyhetsreportage i Dagens Nyheter, sid 6 – 11. Trots det stora antalet sidor, utgjorde detta reportage inte något exempel på ”den narcissistiska normen”, trots att det handlade om personen Angela Merkel. I just det här fallet handlade det om att reflektera över och förstå ett viktigt skede i världshistorien. Enligt min mening har Angela Merkel spelat en viktigare roll i Tysklands historia – och världshistorien – än Konrad Adenauer. Den sistnämnde var nog Tysklands viktigaste person, innan Merkel kom in på scenen.

Även i Merkel-reportaget finns små stänk av vad som jag vill kalla ”narcissistisk norm”, till exempel att hon aldrig har uppträtt i knytblus eller att hennes för kvinnor lågfrekventa kavajbyten har kommenterats flitigare än hennes manliga kollegors ännu mindre frekventa kavajbyten. För övrigt handlar det om Merkels historiska insatser. DN-sidorna är för övrigt en översättning från Die Zeit.

Tretton av de tjugo sidorna spenderas alltså på det som jag för till ”den narcissistiska normen”.

Utöver nyhetsreportage innehåller Dagens Nyheter söndag den 10 februari 2019 en särskild kulturavdelning (DN.Kultur). Den här dagen omfattade kulturavdelningen cirka 20 tidningssidor (när annons- och översiktsplats har dragits av). Detta är betydligt mer än Sundsvalls Tidnings två kultursidor. (Jämförelserna andra dagar ligger i samma härad.) Den stora rikstidningen förfogar alltså över ett betydligt större utrymme för kulturartiklar än lokaltidningen. Hur förvaltar då DN sin kapacitet? Bland annat följande kan nämnas:

a) Johar Benjelloul berättar om ett samtal med Lasse Berg (sid 6 – 11).

b) Susanne Strömquist berättar om Haute couture – hantverkslyx för de allra rikaste (sid 12 – 16).

c) Bo Madestrand berättar om hur Gilbert & George bombar med provokationer och kärlek (sid 18 – 19).

Tretton av de tjugo sidorna spenderas alltså på det som jag för till ”den narcissistiska normen”. Här vill jag inte förringa den sorg som Benjelloul berättar om – med tillägget att de flesta av oss har varit med om hur nära vänner har drabbats av svåra sorger, som inte skulle ägnas lika stort tidningsutrymme.

Hur fungerar tidningsläsare på den här sortens mängd av tidningssidor en söndag? Här har vi egentligen bara indirekta indikationer. Inom sociala medier – typ facebook – finns ”influencers” och ”följare”. Framgångsrika ”influencers” får många ”följare”, som klickar ”gilla” eller dylikt. En viktig skillnad i förhållande till tidningssidorna är att ”influencers” sällan får lika stort utrymme för sina yttranden som tidningsskribenterna. Det sistnämnda talar emot att tidningssidorna får lika många ”följare” som tidningsprenumeranter.

Om jag har rätt, får rikstidningar större problem än lokaltidningar.

Det är svårt att veta om tidningsledningarna överskattar eller underskattar antalet ”följare”. Som tidningsläsare i mer än sextio år kan jag dock konstatera att ”narcissistisk norm” hade betydligt mindre tyngd tidigare än den tycks ha nu.

Frågan är då om nuet är en tillfällig episod. Här tar jag risken att ha fel, när jag hävdar att det handlar om en episod i tidens flöde. Om jag har rätt, får rikstidningar större problem än lokaltidningar. De senare har snarast saknat kapacitet att ens ge plats åt sådant som deras skribenter vill sprida till läsarna. På senare tid har det varit väntetider på flera veckor, innan inlägg via Internet/digitallänk fått motsvarighet i tidningstext på papper. Här finns stora risker att i nuet relevanta och angelägna inlägg har förlorat sin aktualitet, när de äntligen får plats på papperssida.

Om lokaltidningarna kunde disponera fler papperssidor för kulturinlägg, skulle läsarna uppleva detta som en kvalitetshöjning. Rikstidningarna, däremot skulle kunna minska antalet papperssidor utan att läsarna skulle uppfatta detta som kvalitetsminskningar. Observera samtidigt att Bonnier-koncernen i det här fallet består av rikstidningar och lokaltidningar. Koncernledningsbeslut skulle uppfattas som hot mot riksorgan och möjligheter för lokalorgan.

Här finns faktiskt en möjlighet till ”win-win” med den aviserade ägandeförändringen.

Hur skulle detta bli möjligt? Rikstidningarna skulle kunna minska sina kulturavdelningars kapacitet och istället öka lokaltidningarnas kapacitet för kulturartiklar. För det sistnämnda skulle inte behövas särskilt stora personresurser, eftersom texterna redan nu finns ”i publiceringskö”.

Mitt resonemang bygger på att rikstidningarnas ledningar överskattar antalet ”följare” samt att det lokaltidningarna har kapacitetsbrist, vad gäller kultursidor. Om jag har rätt borde ”win-win” förverkligas med den föreslagna omfördelningen av kultursidor.

Att gissa rätt är naturligtvis att ”ha tur”. Att nå framgång är att förvalta sina möjligheter, när man har haft tur.

Är det dags att önska den aviserade nya ägarkonstellationen tur och framgång?

Bertil Lindström, Sundsvall

Läs mer av Bertil Lindström: Svenska Akademien på väg åt rätt håll - i en mogen kultur kan fiendskap bytas i respekt