Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kulturen som annonspelare eller chokladpralin?

”Alla var där” när regeringen drog igång den gigantiska Agenda 2030 i veckan.

Ministrar och näringslivstoppar, forskare, och generaldirektörer, tjänstemän, journalister och en kronprinsessa trängdes på Folkets hus i Stockholm.

Via 17 globala mål ska hela samhällslivet i arbetet mot en mer hållbar värld. Agenda 2030 kommer att märkas i alla politikområden, utlovade man från scenen. Taget på allvar är det här ett gigantiskt kraftprov för såväl politiken som för medborgarna. Det klargjordes med stor tydlighet av civilministern, Ardalan Shekarabi. Fast somliga av de övriga närvarande ministrarna hade påfallande svårt att definiera hur de rent konkret tänkte använda sin makt i denna mänsklighetens ödesfråga. Fluff och meningslös retorik i långa stunder. Riktigt svårt blev det vara när samtalet kom att handla om kultur.

Jag lyssnar alltid med spetsade öron när maktens företrädare ska definiera kulturens värden. Här fick sektorn först rollen som ”ett viktigt verktyg för att nå ut”. Efter lunchen kom sedan ”dagens kulturinslag”, en ung kvinna, presenterad med enbart förnamn, som fick framföra Änglamark av Evert Taube. Tack och hej.

Kultur som annonspelare eller kultur som chokladpralin efter maten?

Ingetdera, är mitt svar. Det är helt uppenbart att Agenda 2030 är beroende av kulturvärldens kunskaper av helt andra skäl. Kultur handlar i grunden om att gestalta gemensamma värden och överföra kunskap mellan människor. Kulturens kompetenser kan bidra till att fördjupa förståelsen, mobilisera tanken, undersöka värderingsmönster. Kultur handlar i grunden om att utveckla mellanmänskliga system. Framför allt språket.

Det sistnämnda skulle jag, just i det här sammanhanget, verkligen vilja understryka.