Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lager på lager - vägen till levande konst

Att måla är en konst, men det blir mindre konstigt om man kan rätt teknik.
Skiktmåleri var Rembrandts och da Vincis väg till levande konstverk, och det har alla som målar nytta av att kunna, menar Bror Högbom.
Själv lär han ut tekniken till sina elever vid Medborgarskolan.

Annons

Skillnaden mellan en lyckad och en mindre lyckad målning är ofta djupet och volymen.

Inte sällan ser man nybörjarmålningar som kan vara hur fint och precist tecknade och noggrant färglagda som helst, men ändå fattas något. Bilden är platt, stel och overklig.

Bror Högbom är konstnär och undervisar just nu i porträtt- och landskapsmåleri hos Medborgarskolan. Han lär ut klassikernas teknik. Först grundar man med en bottenfärg, som på något vis finns i bilden. Är miljön ett dunkelt rum är det ofta rött, dagsljus är blått och i skog är grundtonen ofta en jordfärg.

Steg två är att fästa bilden ovanpå bottenfärgen i gråskala. Det är så ljus, skuggor och mörker bygger upp djupet i bilden, precis som de gör i de bilder våra ögon registrerar av verkligheten.

Och det är ingen skillnad mellan porträtt och landskap. Ett ansikte är ett landskap, säger Bror Högbom.

Vi tecknar med kol och skolkrita ovanpå bottenfärgen. Då kan man torka bort och sudda hur mycket som helst i med en fuktig trasa. Så gjorde da Vinci och Rembrandt. Trasan är nästan lika viktig som penseln, säger han.

Kritans linjer läggs sedan fast med oljefärger i gråskala. Och till sist läggs färgerna dit.

Åtta personer har följt kursen. Fem kommer i kväll till lokalen där det doftar färg och kritdamm, där radion spelar 50-talslåtar men där ingen säger särskilt mycket. Alla är djupt koncentrerade; tid och rum är inte viktigt.

De har övat perspektiv genom måla av en stenbro, som följer de osynliga linjer som strålar ut från en centralpunkt och som man bör följa om föremål inte ska se skeva ut. De har målat porträtt, och nu pryder Johnny Depp, Clint Eastwood och Moder Teresa väggarna.

Nu gäller landskap. Den som ska skapa en bild av en sandig väg genom ett ängslandskap väljer en sandgul botten. Också en näckrossjö kan målas på gul botten, för gult är komplementfärg till blått och ger det blå mer volym och liv.

Maud Blomberg skissar trädstammar på en grågrön skogsbotten.

Tänk så många bilder man har förstört för att man inte kunnat det här. Och alla gånger jag varit vansinnig för att jag inte lyckats täcka den vita duken: alltid har någon prick lyst igenom. Här är bottenfärgen varm, så det gör inget om den syns, säger hon.

Om du står på Vättabergets topp ser du bara grått längst bort, inga färger alls. Lite närmare dig kommer det blåa, sedan tar grönskan vid och närmast ser du de rödare, varmare färgerna, säger Bror Högbom.

Och javisst, de blånande berg man ser vid horisonten är ju aldrig blå när man kommer nära. Det är bara så vår hjärna uppfattar avstånd.

Inger Sterner Linde målar ett landskap där solen står så lågt att bilden är svart och eldröd. Hon har gått flera målarkurser men inte fått lära sig den klassiska tekniken förrän nu.

Tidigare kurser har gått till så att ledarna lagt fram material och sagt till oss att måla vad vi vill. Så duktiga som nu har vi aldrig varit, säger hon.

Också Annika Juhlin har gått olika kurser och tycker att det är nu det har lossnat. Hon målar av ett torp i Vigge. Förlagan är ett svartvitt foto, men hon lägger in färg i sin målning också och man ser sädesfält, en rabatt med röda blommor och en tjärn som lyser blå. Himlen är ljust laxrosa och en nedåtgående sol spiller lite gult på ett fjäll. Det ser väldigt rätt ut, och inte alls platt.

Bror Högbom ger en snabbgenomgång av tekniken han lär ut. På en orangeröd bottenfärg skissar han snabbt upp en gorilla. Med kol och krita, sedan olja i gråskalan, lockar han fram ljuset och mörkret som spelar i apans silverrygg, ögon, läppar och den kantiga pannan.

Den röda färgen under hjälper till med att trycka fram bilden, säger han.

Själv lärde han sig skiktmåleri på folkhögskolor och när han jobbade i Stockholm som dekorationsmålare.

Det är samma tänk: i träslag eller marmor eller keruber i taket finns också en bottenfärg. Det här är den klassiska metoden som konstnärerna arbetade med fram till 1900-talet och modernismen. Jag tycker man ska lära sig den, även om man bryter mot den sedan.

För det är bara den som kan reglerna som kan bryta mot dem på rätt sätt.