Med risk för att bli kallad känslokall och egoist börjar jag bli mycket less på tiggarna.
Ordet tiggare är numera synonymt med en romsk man eller kvinna som sitter utanför varenda affär och bor i ett husvagnsläger. Från början tyckte jag verkligen att det var hemskt och hade snart gett bort 2 000 kronor, fördelat på flera (jag som är ensam mamma och jobbar extra för att min dotter ska kunna rida). Sedan slutade jag att handla på de tider som de satt tiggare utanför affären. Jag kom för sent till jobbet för att jag handlade när affären öppnade.
Läs också: Ny campingplats i hamnen – blir granne med tiggarlägret
Läs också: Vårtecken i hamnen: Tiggarna blir fler och fler
Läs också: Tiggarna i hamnen: "När lägret rivs flyttar vi ut på gatorna i Sundsvall"
Läs också: Tiggarlägret i hamnen töms: "Ingen ska behöva frysa ihjäl i Sundsvall"
Läs också: Viljan att hjälpa tiggande EU-migranter kan faktiskt tryta
Läs också: Mirjamsdotter: Valfridssons betänkande är cyniskt och en stor besvikelse
Nu hälsar jag artigt och går förbi. Jag skänker pengar regelbundet till olika hjälporganisationer och har stor sympati med orättvisorna i världen. Ändå kan jag inte förlika mig med att vi ska acceptera tiggeri som ett arbete.
Det vore så enkelt att få bukt med det genom att ställa krav på länderna de kommer ifrån. Att ställa krav på dem själva genom utbildning och arbete. Att aldrig låta till exempel Rumänien delta eller organisera olika idrottsevenemang innan de löst krisen med romer i hemlandet. Hur enkelt hade det inte varit att bojkotta skid-vm i vintras till exempel?
■■ Här hittar du fler insändare och debattartiklar.
Jag vet att många barn inte vill sälja majblommor längre eftersom tiggarna står på samma ställe. Ingen vill köpa av barnen när tiggarna ser på. Och det i sin tur drabbar barn i Sverige. Nä, lägg ner snyfthistorierna och förbjud tiggeriet och erbjud hjälp i deras hemländer i stället. Som att bygga upp fungerande skola, vård och omsorg.
