Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Landstinget måste sluta motarbeta sina anställda

Det bästa sättet att få upp sin lön brukar vara att byta jobb.

Inte allt för ofta förstås, ingen vill anställa eller satsa på en hoppjerka, men att med jämna mellanrum söka sig vidare till något nytt brukar ge mer i plånboken än att gneta på och specialisera sig inom samma tjänst. Det gäller dock inte inom landstinget i Västernorrland, det kunde vi läsa om på nyhetsplats i ST i veckan.

Enligt Maria Bäckman, ordförande för Vårdförbundet i Västernorrland, så ryktas det om en regel inom landstinget att chefer på olika avdelningar inte får bjuda över varandra för att locka till sig personal. Detta förnekas dock av de ansvariga inom landstinget. Det vore emellertid inte särskilt förvånande om det ändå är så.

Landstingets ekonomi är som bekant usel och det är då lätt att dra slutsatsen att löneökningarna måste hållas nere. På kort sikt håller landstinget förstås sina kostnader i schack på detta sätt, men om man försöker se hela bilden så kan ett sådant agerande mycket väl vara kontraproduktivt.

Vi kan redan se hur sjuksköterskor säger upp sig – nu senast en rad anestesisköterskor på Sundsvalls sjukhus – på grund av den låga lönen och de dåliga arbetsvillkoren. Om följden blir att landstinget måste ta in personal från bemanningsbolag för att kunna upprätthålla verksamheten och patientsäkerheten så riskerar det att bli en långt mycket dyrare lösning än att direkt erbjuda de redan anställda bättre villkor.

Bättre villkor behöver inte nödvändigtvis handla om särskilt mycket mer i lönekuvertet, det kan lika gärna handla om bättre scheman, lite kortare arbetstid, längre semester eller andra saker som kan vara attraktiva för en arbetstagare. Redan i dag erbjuds de anställda en frikostig ersättning om de kan tänka sig att skjuta på sin semester, så uppenbarligen kan landstinget se till att skaffa fram resurser om det behövs.

Ett problem för vårdpersonal har länge varit att det inte finns någon större konkurrens mellan arbetsgivarna. Landstingen har i princip varit ensam arbetsgivare och har därmed kunnat diktera villkoren. Detta har förändrats i och med att bemanningsbolagen har växt fram. För en erfaren sjuksköterska kan det vara ett mycket bra val, rent ekonomiskt, att ta anställning i ett bemanningsbolag i stället för att hanka vidare hos landstinget.

Men då har landstinget kommit på den briljanta idén att den som lämnar en anställning i landstinget ska ha en karenstid på ett halvår innan man kan komma tillbaka som stafettsköterska. Förhoppningen är förstås att det ska förhindra att fler tar steget över från landstinget till bemanningsbranschen, men en bieffekt ser vi redan i dag inom landstinget: Bristen på sjuksköterskor är skriande.

Landstinget tycks hela tiden ligga ett steg efter. I stället för att försöka åtgärda det som är huvudproblemet – låg lön och dåliga arbetsvillkor – så försöker man förhindra de anställda från att själva utnyttja de möjligheter som finns för att åtgärda dessa problem. Det skapar en dålig stämning och gör knappast att personalen känner sig mer uppskattad av sin arbetsgivare.