Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lång resa mot första segern

Med ett litet glädjeskutt över mållinjen firade Johan Olsson segern. Men det var en lång skidresa innan han blev en vinnare i världscupen.
När segern till slut kom så fick Åsarna-åkaren en perfekt resa i det klassiska 15 km-loppet i Davos.

Annons

Efter en utdragen duell stod Johan Olsson som segrare i sekundkampen med tysken Axel Teichmann. Segermarginalen blev tio sekunder och finländske trean Sami Jauhojärvi var 28,5 sekunder efter.

– När jag korsade mållinjen kändes det nästan overkligt att jag lyckats, sade en omtumlad Johan Olsson efter sitt livs seger.

– Jag har väntat på det här så jäkla länge.

Olsson ledde det tuffa loppet på nästan 1 600 meters höjd från början till mål. Teichmann har inte gjort mycket väsen av sig tidigare i höst, men han är skidvärldens grymmaste avslutare och grillade motståndarna ordentligt med sina mellantider.

Men inte ens Teichmann kunde knäcka Olsson den här dagen. Svensken hade fördelarna som hjälpte honom till den första världscupsegern vid 28 års ålder.

– Jag hade tiderna på Teichmann och jag såg Jauhojärvi hela tiden. Och jag visste att han var trea. Fem sekunder är inte mycket på Teichmann, men jag såg Jauhojärvi och kände att jag kom närmare och närmare. Har man en sådan riktpunkt så är det en jädra skillnad.

– Jag var ikapp honom precis innan det började bära utför. Jag fick skön matchning av en norsk ledare också, han sa ”om du hänger på Jauhojärvi i mål så vinner du”. Jag kände att det gjorde jag lätt. Sen hade jag sånt jädra glid, så var jag tvungen att ropa åt honom att flytta sig.

Johan Olsson hade en sjundeplats från Canmore för tre år sedan som bästa världscupresultat tidigare. Och har många placeringar däromkring. Och i VM i Sapporo 2007 var han på väg mot medalj i skiathlon när en utrusande italiensk drickalangare fick honom på fall.

Någonstans bakom det stora, breda leendet visste Olsson att han nu var redo för segern.

– Jag är ruskigt bra på klassiskt i år. Förut har jag inte riktigt orkat på slutet, sade han.

– Den mentala spärren släppte i Gällivare. Där var det något som hände efter 7,5 kilometer. Jag gick upp och körde och kände att ”fan, jag kör från hela gänget”. Det kändes likadant i Kuusamo, men den banan passar mig illa. Jag har längtat efter den här tävlingen ända sedan Gällivare. Första gången jag åkte bra i världscupen var här och jag har alltid åkt bra här.

I målfållan väntade en tårögd Anna, som hette Dahlberg förut och blev fru Olsson i somras. Så mycket firande blev det dock inte. Anna, OS-mästarinnan i sprintstafett, hade söndagens sprint som väntade. Och Johan skulle enligt planerna följa med Anders Södergren och Daniel Rickardsson till Livigno – för att köra det 42 kilometer långa La Sgambeda på över 1 800 meters höjd.

– Jag får väl se om jag ställer upp. Jag har hört att det är stor lavinfara i Livigno, sade den färske världscupsegraren med ett skratt.

– Det tar nog några timmar innan jag hunnit smälta det här.