Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Ragnar Forssberg: Vem vågar ifrågasätta Leif GW?

DEBATT: Lars Ragnar Forssberg har sett Leif GW Persson möta Lars Lerin och konstaterar att "ibland är GW för bra för sitt eget bästa".

Annons

Han finns överallt. På bokhandelsdiskar, på löpsedlar, på TV-rutan. Få personer – kanske ingen – har haft en sådan framträdande roll i svensk offentlighet som han. Han är oraklet i Delfi och mästerdetektiven Blomkvist i en och samma person. Leif GW Persson, mannen som blivit varumärket GW och ifrågasatt av ingen.

Varje tisdag uppträder den så kallade polisprofessorn i TV-programmet "Veckans brott", som ses av drygt 1,3 miljoner människor. Han har väl inte direkt något vinnande TV-utseende; överviktig, mumlande, muttrande och med en präktig prilla under överläppen. Men hans ögon spelar och när han fått in en vass replik kröks munnen i ett nästan rart leende. Det gamla bergtrollet visar sig vara ett riktigt charmtroll, ”svårt förtjust” i sig själv för att tala gw:ska.

Vid årsskiftet sändes två heltimmesprogram om honom i Sveriges television. De hade fått den missvisande titeln dokumentär, men var i själva verket en tokhyllning av GW. Ingen obehaglig fråga ställdes.

Just denna vecka gästar han den geniale konstnären Lars Lerin, som fått ett alldeles eget tv-program "Vänligen Lars Lerin", som går ut på att denne ska försöka finna vänner. Det är något av det mest bisarra jag sett. Om man nu vill skaffa vänner är det kanske inte så klokt att göra det via tv och kanske inte heller så smart att söka upp kändisar som Annfrid Lyngstad, Mikael Persbrandt och GW.

Lerin tittar på sina vänner in spe med Värmlands mest troskyldiga ögon, hans milda dialekt skänker honom trovärdighet, och han döljer skickligt att han är lika självupptagen som dem han möter. Men det blir inga riktiga möten, allt är liksom riggat och samtalen måste ha gått knackigt, eftersom de mestadels har konstruerats vid klippbordet.

Det här skriver jag med risk för mitt eget liv, ty GW blev svårt förtjust i Lerin och säger i slutet av programmet att ”om du är dum mot honom så dödar jag dig.” Jag får väl ta den risken.

I "Veckans brott" får GW härja fritt, för honom finns inga gränser. Under våren har han fått basunera ut att han troligen hittat mordvapnet med stort M, revolvern som sköt Olof Palme till döds. Dramaturgin har det inte varit något fel på, spänningen ökade för varje program och GW mer än antydde att det här var genombrottet i den utredning som harvat i trettio år utan att man hittat gärningsmannen. Nu skulle GW skriva in sig i kriminalhistorien, bli mannen som löste vår tids största mordfall. Eftersom han till allt annat är krönikör i Expressen fick han kraftigt eldunderstöd därifrån: löpsedlar, förstasidor och stort utrymme för egna teser.

Det är mig en gåta att SVT lät detta rulla på. Till och med en tittare som jag, utan minsta kriminologisk kunskap, anade tidigt att detta skulle sluta ett i praktfullt antiklimax. Ibland är GW för bra för sitt eget bästa.

Fotnot: Skribenten är journalist och författare och återkommande krönikör här. Han har också bakgrund som medarbetare på SR och SVT.