Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Ströman: Fyra terrordömda borde ha fått sitta längre i fängelse

I går frigavs fyra personer som dömts för att ha planerat ett terrordåd. Målet var den gemensamma redaktionen för Jyllands-Posten och Politiken i Köpenhamn.

Annons

Alla fyra har avtjänat sina straff på anstalter i Sverige. Tre av dem är svenska medborgare. En är tunisier, med uppehållstillstånd i Sverige.

Varför friges de över huvud taget? Alla fyra har noterats för olika typer av hot eller våld mot personal. I något fall finns det misstankar om att personen försökt att radikalisera andra fångar. I ett fall handlar det också om en mer klassisk tjuvmentalitet i form av arbetsvägran och vägran att lämna urinprov, förmodligen med några väl inövade fraser om kränkning av den personliga integriteten.

I det här fallet anses förseelserna inte vara tillräckligt grova för att försena en villkorlig frigivning.

Vitsen med villkorlig frigivning är bland annat att uppmuntra fången att sköta sig. I det här fallet anses förseelserna inte vara tillräckligt grova för att försena en villkorlig frigivning. Frågar du allmänheten så skulle domen bli kristallklar: Sitt kvar tiden ut!

Men även om frigivningen skulle ske senare så kommer vi inte undan problemet: Förr eller senare kommer personer som dömts för olika grader av terrorbrott att släppas ut ur fängelset. Det kan göras olika bedömningar av risken för återfall. För narkotikabrott, misshandel och stölder kan kriminologerna ösa ur ett stort statistiskt material. Antalet terrordömda är dessbättre få.

Vägran att lämna urinprov är klassisk tjuvmentalitet, om uttrycket tillåts. Och bland kriminella i förorterna kommer dessa män att ha hög status.

Men vi har att utgå från att det finns en risk för återfall. Det riktigt allvarliga vore naturligtvis om någon av dem får för sig att åter igen försöka begå terrorhandlingar. Men vi ska inte heller underskatta risken för vanlig kriminalitet. Vägran att lämna urinprov är klassisk tjuvmentalitet, om uttrycket tillåts. Och bland grupper av kriminella i förorterna kommer dessa män att ha hög status. "Tänk att vara med i samma nätverk som en terrordömd!" Tankar som för oss andra framstår som galna, men som finns bland unga människor där ute.

Det är inte i regeringskansliet, på rikspolisstyrelsen eller ens på Säkerhetspolisens kontor i Stockholm som jobbet ska göras.

Vi kan tjafsa oss fördärvade om olika straffsatser, om mjuka eller hårda åtgärder, om hur farliga dessa personer eventuellt kan vara eller vilken chans det är att de återgår till ett laglydigt Svensson-liv. Men det värsta är om det också blir ett tjafs mellan olika myndigheter om vems ansvar det är. Det är inte i regeringskansliet, på Rikspolisstyrelsen eller ens på Säkerhetspolisens kontor i Stockholm som jobbet ska göras.

Om du håller dig inom lagens ramar ska vi både uppmuntra dig och skydda dig. Om du begår kriminella handlingar så kommer du att åka fast.

Någon eller några personer måste regelbundet vara på plats där dessa fyra personer bor. Det ska självklart både vara poliser och personer från exempelvis socialtjänsten. Närvaron ska ha ett tydligt budskap: Om du håller dig inom lagens ramar ska vi både uppmuntra dig och skydda dig. Om du begår kriminella handlingar så kommer du att åka fast. Och det kommer att ske snabbare än du kan ana.

Problemet är att våra myndigheter har förtvivlat svårt att dra åt samma håll, även i en så viktig fråga som att bekämpa våldsbejakande extremism.