Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt inte Katarina Taikons kamp ha varit förgäves

När jag gick i tredje klass i skolan fick vi en uppgift som gick ut på att vi skulle skriva brev till vår favoritförfattare.
Majoriteten av mina klasskamrater skrev till Astrid Lindgren och fick förtryckta kort till svar.

Jag skrev till Katarina Taikon och fick ett handskrivet, personligt brev. Det var stort! Att min idol hade ägnat tid åt att läsa och svara på mitt lilla brev. Bara något år senare, 1982, drabbades Katarina Taikon av hjärtstillestånd och hamnade i koma. Hon återfick aldrig medvetandet.

Hela sitt liv ägnade Taikon åt att kämpa för romernas rättigheter. Hon demonstrerade, skrev debattartiklar och böcker och talade med en rad politiker, däribland Tage Erlander och Olof Palme. Av den senare kände hon sig så sviken att hon gav upp den direkta, politiska kampen för att i stället satsa på barnen. Hon skrev de självbiografiska böckerna om Katitzi, för att förhoppningsvis få kommande generation att se klarare på romernas situation.

Dokumentärfilmen Taikon av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas går just nu på svenska biografer. En film som är en smärtsam påminnelse om att inte mycket har hänt sedan Katarina Taikon försvann från arenan. Parallellerna till nutid är övertydliga. Argumenten desamma, mot att romerna måste få bostäder, eller att deras barn ska få gå i skola.

"Om vi låter de här zigenarna stanna, kommer Sverige att översvämmas av zigenare då?"

"Om vi ger dem bostäder och låter dem gå i skola, kommer inte världens alla romer att försöka ta sig hit då?"

Då som nu föstes romer från boplats till boplats. Då som nu ansågs de i stort sett kunna klara sig i tält och husvagnar eftersom de "är vana vid det".

Då som nu ansågs det inte rimligt att låta de romska barnen gå i skola, och man antog att de inte heller ville göra det.

Då som nu talade politiker väl om romer och mot diskriminering, men avståndet mellan tanke och handling var allt för stort.

Detta måste vi ha klart för oss i varje resonemang kring tiggeriet i Sverige. Vi måste känna till vår historia, och romernas historia. Och vi måste förstå att vi alla vare sig vi är medvetna om det eller inte är påverkade av flera hundra år gamla nedärvda fördomar, som också påverkar de beslut som fattas som har med dessa människor att göra.

Katarina Taikon finns inte längre. Hon körde slut på sig själv, för att hon som hennes dotter beskriver det i filmen "inte kunde svika sin bakgrund".

När hon försvann var det också som om romernas situation försvann från den politiska debattens centrum. Nu är den tillbaka. Låt oss inte göra om samma misstag som vi gjorde då. Låt inte hennes liv och hennes kamp ha varit förgäves.

Läs också: Den statligt sanktionerade antiziganismen