Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt oss försvara allt som är värt att bevara

Sitter på toppen av Sundsvall och ser den snötäckta staden vakna. Under mig tänds det i fönster efter fönster och det ligger glittergirlanger ute på fjärden. Jag har slagit mig ner här uppe tillsammans med den fyrbenta för att jag vill se om den här platsen är så uppdelad som det ibland ter sig. Om man kan se skiljelinjerna och höra föraktet och förolämpningarna som kan skymta fram när sakers tillstånd diskuteras.

Det kan man inte. Härifrån ser det rofyllt ut, trots en sjukvårdskris och en splittrad skolpolitik. Trots att en omtvistad torgsatsning ställs mot omsorgspersonalens belastning. Trafiken rinner oförtrutet fram på den stackars bron som ska hantera allt från bakterier till bojkottare. Liksom på den debatterade farleden som skiljer hamnen från handeln och vattnet och vattenhålen. Husvagnslägret, ett stenkast från kasinot, är omgivet av parkeringar. Från en av dem har det visst kastats både sten och brandbomber mot dem som bor där. När jag berättar om det för min svansviftande vän skäms hon å människans vägnar. Flingan är nämligen en fridfull individ som har lärt sig att om man är stor måste man vara snäll. Men folk kan vara bra korkade ibland. Fast det kan ju ha varit något fel på uppfostran. De kanske missade valpleken?

Bergen binder i alla fall ihop vår stad. Och merparten av människorna, förstås. De som inte bara gormar och gläfser. De som rör sig från universitetet i väster, via arbetsförmedlingen, mot industrierna i öster. Ja, det finns ju de som rör sig i andra färdriktningar också och en del av dem är på väg att gå och lägga sig nu när solen går upp. Jag tänker på nattarbetarna. De som vänder och vrider på dygnet för att allt ska gå ihop. De som vårdar och släcker bränder, som tjänar människan och marknaden. Är det några jag beundrar så är det dem. Vi har så mycket att vara stolta över och det är klart att vi kan skapa en huvudstad om det är det vi vill. En stad som går med högburet huvud genom polariseringens tidevarv. Som känner stolthet över sin befolkning, sina byggnader, sina värden och värderingar.

Apropå den utskällda matlådan som levererades till en 92-åring och som det protesterades mot nyligen, känner jag att jag vill berätta om en annan måltid. Den som min alzheimersjuka pappa intog på nyårsafton tillsammans med de andra vårdtagarna på demensboendet. Det här är inget försök att förringa intrycken av en korvgryta som inte var värd namnet. Det är ett försök att framhålla en personalgrupp som trots brist på resurser ofta lyckas ge de gamla guldkant. När middagen skulle intas small det när flaskans kork flög i taket. En tjusig kvinna i glansig topp berömde den vackra dukningen och smakrika filén med pepparsås och potatisgratäng. Jag tänker att när mitt minne sviktar är det bland de där människorna jag vill vara. Mellan de här bergen finns det trots allt så mycket som är värt att försvara.

Katarina Vikström