Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Låt oss kämpa för något mer än nyrenoverade kök och utlandsresor

Det var en gång ett land långt i norr där naturen var bländade vacker och människorna levde tillsammans i frid och frihet. I landet Sverige hade människor lika värde och ingen behövde gå på gatan och tigga.

Människorna i Sverige var gästfria, eftersom de hade det så bra. De öppnade sina hem och hjärtan för människor som behövde deras hjälp och stöd eftersom de förstod att deras rikedom inte var något att ta för givet. Och de förstod att alla inte hade fått samma förutsättningar.

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Men en dag hände något. Eller egentligen vet ingen om det var en speciell dag. Visst hade det funnits där, men nu hade det växt.

Människorna i landet Sverige hade börjat glömma hur de en gång också hade varit fattiga och utsatta för krig. De hade haft det så bra så länge att de inte längre kom ihåg hur det var att inte ha det lika bra. De tyckte att allt som de hade fått var det bäst att behålla för sig själva. Människorna långt i norr tänkte att de kunde förlora något av sitt eget om de hjälpte för mycket. Framför allt kunde de förlora sin tid. De kanske då inte skulle kunna åka på semester eller ha råd till en sommarstuga. De kanske inte skulle kunna gör allt det där som var roligt.

Läs också: Ånges "vilde" vill ha tiggeriförbud – kommunalrådet: "En rättighet att be om hjälp"

Många var de människor som stängde dörren till sina hjärtan och sina hem. De såg inte längre sina grannar och människor som sökte deras blick på gatan. Det enda de såg var sin egen spegelbild. Några människor hade lyckats stå emot, men de tröttades mer och mer. Det vackra landet Sverige var fortfarande vackert men tittade man närmare såg man att det gömde sig något under den vackra och polerade ytan. Något hade hänt när människorna stängde sina hjärtan. De började känna sig ensamma. När de mötte varandra på gatan kunde de ibland se det hos varandra. Rädslan och ensamheten. De som varit ett folk som skrattat och blomstrat började tappa energi och livsgnista.

Även om de vuxna i landet försökte dölja detta för varandra så var det några som såg. Sveriges alla barn. De fick fortfarande fina saker, men de saknade närvaron och värmen av de vuxna. Så de började också tappa tro och hopp om sin framtid.

Läs också: Jag duger inte längre i en värld av självupptagna egon

Älskade människa. Jag tror att du som jag inte vill vara del i individualismens kyla som saktar breder ut sig allt mer över vårt land.

Låt oss bli fler som kämpar för ett kärleksfullare Sverige. Låt oss kämpa mot vår egen egoism, fördomsfullhet och girighet. Låt oss se våra grannar som behöver vårt stöd. Låt oss bjuda in våra medmänniskor från andra länder. Låt oss ta ansvar för varandras barn.

Vår vinst blir inte ett nyrenoverat kök eller en utlandsresa utan något så mycket mer värt i längden. Kärleken.

Kärleken som ger hopp, frihet, och ett vi.

Med kärleken för våra medmänniskor kan vi förändra våra lagar och världen. Men det börjar inte hos någon annan. Inte regeringen, inte Försäkringskassan, inte Arbetsförmedlingen. Inte heller samhället – för det är vi som är samhället. Det börjar med mig.

Två diakoners röster i mediebruset:

Anna Saxin

Irene Andersson

Läs också:

Lina Norberg Juuso: Ska det vara förbjudet att be om hjälp?

Det pågår en raffinerad folkomröstning om tiggeriet

Ett tiggeriförbud visar att vi bryr oss och kan hjälpa till på plats

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel