Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lättsamt med allvar i botten

Opalen
Teater Soja: Ooo-lustiga liv
Regi och bearbetning: Elisabeth G Söderström
Texter: Anette Brännström och Ulf G Eriksson
Medverkande: Sofia Andersson och Jan Boholm

Annons

Var det detta som var meningen med livet? Jag som hade såna drömmar …

Två människor med medelålderskris står på scenen i Teater Sojas senaste föreställning, som hade Sundsvallspremiär på Opalen i Kvissleby på torsdagskvällen. Han, en man som passerat 50 och som levt större delen av sitt liv tillsammans med, och under stort inflytande av, sin mamma. Som försöker hålla kroppens åldrande stången genom träning; ”det handlar om konsten att åldras utan att det märks”, som han säger med ett självironiskt leende. Hon, en 43-årig skild tvåbarnsmamma, som håglöst gör knipövningar och tränar yoga utan att egentligen tro på nyttan med det.

Sofia Andersson och Jan Boholm spelar de två karaktärerna enkelt, effektivt och får oss snabbt med på noterna även om formen på föreställningen är ovanlig: de två sitter bredvid varandra på scenen, men håller varsin monolog om sina respektive liv. Och monologerna varvas: vi får ömsom ta del av hennes berättelse om hur hon började med stora ambitioner, men nu undrar om hennes lyckligaste dagar ligger bakom henne, ömsom höra honom ondgöra sig bilden av livet som en trappa, där 50-årsåldern är höjdpunkten.

Ett par gånger pratar de till och med i mun på varandra. En rolig idé, som dock inte fungerar − som åhörare blir man bara frustrerad över att inte höra vad de säger. Men resten av tiden hänger man lätt med i växlingarna mellan hennes och hans livsberättelser. Båda funderar de över hur livet sett ut hittills och vad de ska göra av det som återstår. Och vi i publiken – i alla fall vi som är medelålders och mer − ler igenkännande, småskrattar ibland. Det handlar inte om att få några stora insikter eller svar på de existentiella frågorna, snarare om att leka lite med vår tids åldersfixering och den noja över att åldras som följer med den. Gott så.

Därför är det lite synd att föreställningen knyts ihop som den gör. De svåra frågor som nog de flesta av oss brottas med, oavsett om vi lever ensamma eller i förhållanden, tycks plötsligt försvinna i intet. Visst är det som i sången som ackompanjerar pjäsen, att ”i längtan finns det liv och finns det liv så finns det hopp”, men det hela blir plötsligt lite väl enkelt.

Synd är det också, att pjäsens karaktärer är ganska grovt tillyxade enligt traditionella mönster. Hon viker barnens tvätt och berättar om sin familj men inte om sitt arbete, medan han pratar om sina jobb och för bok över hur han tränar. Hon dricker vin, han öl, hon verkar ha mist illusionerna medan han ändå har någon slags självdistans. Måste det vara så för att en man skriver texten åt mannen, och en kvinna för den kvinnliga rollen? Eller för att vi lättare ska kunna känna igen oss? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att föreställningen hade vunnit på att våga dels vara lite vassare i kanterna, dels vända upp och ner på några av våra invanda fördomar om manligt och kvinnligt.

Ändå: Man kan gärna lägga en timme av sitt korta liv i Teater Sojas händer, för att få en stunds lättsam underhållning med ett uns allvar i botten!