Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Kan Liberalerna rädda den personliga assistansen?

Artikel 1 av 2
Ledare om LSS
Visa alla artiklar

Annons
Foto: Janerik Henriksson

När LSS-reformen infördes 1993 innebar den en sällan skådad livskvalitetshöjning för personer med funktionshinder. Vuxna och barn som före reformen hänvisats till institutionsboenden eller isolering i hemmet, alternativt anhöriga som blev vårdare och assistenter istället för föräldrar/makar/barn, fick nu möjlighet att leva självständigt på nästan samma villkor som personer utan funktionshinder.

Framförallt är det den personliga assistansen som möjliggör för många att klara sig själva, ha egen bostad och delta i samhällslivet genom arbete och andra aktiviteter. Den personliga assistansen har blivit en självklarhet, det är svårt för dem som har rätt till den att föreställa sig ett liv utan.

Därför är den utredning om LSS och assistansersättningen som presenterades för övergångsregeringen på torsdagen en hård smocka mot alla som behöver personlig assistans.

Det har inte varit någon hemlighet att utredningens fokus varit på att kapa kostnader, inte att se till brukarnas behov och kvaliteten på insatserna. Och resultatet rimmar med uppdraget. Det föreslås att personlig assistans till personer under 16 år försvinner helt - något som skulle vara avgörande och försvåra livet för hela familjer med barn som har behov av assistans.

Dessutom föreslås att rätten till personlig assistans tas bort för personer med psykiska funktionshinder. Även dessa ska ersättas med andra insatser.

Försämringar väntar även för dem som får behålla assistansen.

Det råder ingen tvekan om att dessa förslag kommer att orsaka oceaner av mänskligt lidande. Samtidigt vältras kostnader över på kommunerna som blir ansvariga för de alternativa insatser som ska erbjudas istället. Dessa insatser kan bestå av motsvarande hemtjänst, särskilda boenden och ledsagarservice. Verksamheter som redan idag brister i kvalitet på många håll, och som långt ifrån kan kompensera för förlorad personlig assistans.

De föräldrar som inte orkar eller har möjlighet att sluta arbeta för att ta hand om sina funktionshindrade barn kommer att ställas inför beslutet att låta barnen flytta till institutionsboende, något som torde vara varje förälders mardröm.

Rent krasst kan man säga att om förslagen i utredningen blir verklighet är det som att backa tiden och ta ifrån tusentals funktionshindrade det vi kommit att se som grundläggande rättigheter.

Dessutom menar utredaren att inga pengar kommer att sparas, däremot kommer inte kostnaderna att öka. Olika beräkningar har gjorts på detta, bland annat i en rapport som Bengt Westerberg gjorde 2017, och visat att de alternativa insatser som ska erbjudas istället för assistans kan i många fall vara lika kostsamma eller till och med dyrare, samtidigt som kvaliteten för brukaren försämras.

Att som regeringens utredare Gunilla Malmborg beskriva förändringarna som att man ska ge ett mer ändamålsenligt stöd till exempelvis barn och deras föräldrar är inget annat än ett försök att linda in och mörka de negativa konsekvenser en dylik reform skulle få för de berörda.

Utredningen presenteras i ett knepigt läge med en övergångsregering som knappast kommer att lägga några förslag, det är alltså upp till en kommande regering att ta ställning till förslagen.

Liberalerna är det parti som låg bakom LSS-reformen när den infördes, och det parti som starkast värnar den personliga assistansen. Därför är det bara att hoppas att L blir en del av en kommande regering, för att rädda LSS och se till att eventuella reformer sätter de berörda i fokus.

Annons