Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den kommunala demokratins kvarnar mal sakta

/

Annons

Att personer i olika åldrar och med olika bakgrunder finns representerade i olika folkvalda församlingar – som kommun- och landstingsfullmäktige eller riksdagen – är rimligt. I gårdagens ST kunde vi läsa om moderaten Elin Nilsson, 21, som kämpar för att få partierna att sätta fler unga på valbar plats på sina listor inför nästa års val.

Enligt Nilssons granskning så var 25 av 285 kandidater – eller 8,77 procent – i förra valet under 30 år. Målet är nu enligt Nilsson att få 25 procent unga kandidater på listorna.

För att det ska lyckas så behöver dels partierna bjuda till, dels måste det finnas unga kandidater som är villiga att ställa upp. Det senare är inte oviktigt. Många unga vill säkert vara med och påverka, men är de beredda att avsätta tid till att läsa handlingar, förbereda sig för möten och sedan delta i fullmäktiges sammanträden? Det tar tid att nå resultat och det är inte särskilt glamoröst att vara fritidspolitiker. Det är ganska långt ifrån hur politik skildras i populära tv-serier som House of Cards eller danska Borgen.

Den kommunala demokratins kvarnar mal sakta.

Diskussionen om de folkvalda församlingarnas representativitet måste dock gå djupare än så. Det är förstås inte så att enbart unga kan representera unga eller bara pensionärer som kan förstå andra pensionärers situation. Varje politiker som har ett förtroendeuppdrag i något parlament – lokalt, regionalt eller på riksplanet – måste vara beredd att försöka sätta sig in i olika människors situation. Det duger till exempel inte för en ung person att enbart kämpa för ungas intressen.

Trots detta är det rimligt att inte alla i fullmäktige är i samma ålder, av samma kön, tillhör samma trossamfund eller i allmänhet har en alltför likartad bakgrund. Det är klart att en pensionär kan ha upplevt saker som en ung person har svårt att ta till sig och tvärtom. Och en invandrad person har rimligen andra erfarenheter än en person uppvuxen i Sverige med etniskt svenska föräldrar.

Det är därför bra att det finns personer som Elin Nilsson som försöker uppmuntra fler från underrepresenterade grupper att engagera sig politiskt, men det går förstås inte att kvotera fullmäktige så att millimeterrättvisa uppnås. Skevheter i representationen kommer att finnas.

Personer i medelåldern, främst dess övre del, tycks ha en större benägenhet att vilja engagera sig politiskt. Är man missnöjd med detta faktum får man helt enkelt engagera sig själv eller försöka uppmuntra andra att ställa upp på valbar plats.

Därtill måste det ställas krav på de politiska partierna att så att de förstår att det finns en önskan att de ska bredda sina listor.

Annons