Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orimliga pensionsvillkor för folkvalda

/
  • Att före detta riksdagsledamöter ska kunna få ersättning i upp till 15 år efter avslutat uppdrag är inte rimligt.

Annons

De generösa ersättningarna till före detta politiker är ett ständigt återkommande ämne. I Sundsvall har vi nyligen sett exempel på hur före detta arvoderade toppolitiker fortfarande långt efter att de lämnat sina uppdrag, får ersättning från kommunen. Och på riksplanet har riksdagsledamöternas generösa pensionsvillkor diskuterats flitigt.

Både lokalt och nationellt tycks förändringar av regelverken vara på väg. Riksdagsledamöter ska till exempel med de föreslagna reglerna kunna få ersättning i maximalt två år efter avslutat uppdrag. De förändringarna räcker dock inte menar Aron Modig, ordförande för KDU, och Björn Lindgren, språkrör för Grön ungdom i en debattartikel i Svenska Dagbladet i går.

Gränsdragningar går alltid att diskutera. Det är rimligt att den som engagerar sig politiskt, till exempel riksdagsledamöter, inte ska drabbas av detta ekonomiskt (förutsatt att hen inte frivilligt lämnar ett högavlönat jobb för att sitta i riksdagen mot en lägre ersättning). Men dagens pensionsvillkor, där den som suttit tre perioder i riksdagen får ersättning under 15 år, är orimliga.

Modig och Lindgren vill dessutom att ingen ska få sitta i riksdagen mer än tre mandatperioder. Trots att det är lätt att se vilka argument som leder fram till ett sådant förslag, så är det olämpligt. Visst, det är olyckligt när politiken professionaliseras och blir till ett yrke i stället för ett förtroendeuppdrag. Vi har många exempel i riksdagen på personer som har gått direkt från de politiska ungdomsförbunden till att bli riksdagsledamöter och ministrar nästan utan att någonsin ha yrkesarbetat (Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt för att ta två exempel). Samtidigt vittnar många riksdagsledamöter om att de första åren i mångt och mycket handlar om att lära sig hur det parlamentariska arbetet fungerar och hur man får inflytande. Och till syvende och sist måste det vara väljarna som avgör vilka kandidater de vill ge förtroende eller inte.

I sin artikel ställer Modig och Lindgren också frågan om vilka lojaliteter en folkvald som suttit länge i riksdagen har: De politiska idéernas och sina väljares eller partiets?

Det är en relevant frågeställning. Men i stället för att dra slutsatsen att antalet mandatperioder bör begränsas så borde de förorda ett större inslag av personval. Då kan väljarna premiera de politiker som de gillar, i stället för att som i dag huvudsakligen bli anvisade de politiker som partierna sätter högst på listan.

Mer läsning

Annons