Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten

/
  • Vi svenskarna älskar Kanarieöarna lika mycket som vi älskar filmen Sällskapsresan som handlar om just de nyss nämnda paradisöarna.

Annons

Det blev ingen Piña Colada under sju dagar i värmen. Det svenska kaffet lyste (som alltid) med sin frånvaro. Och Nueva Estocolmo är ett naturligtvis en påhittad plats. Möjligen existerar Pepes Bodega i verkligheten. Men att sälja 80-procentig sprit tappad på vinflaskor till törstiga svenskar som vill ha promille för pengarna torde inte vara en hållbar affärsidé med dagens införselregler. Den som vill ha tag på billig alkohol tar lämpligen färjan till Estland, Lettland eller Litauen eller för den delen bilen till en tysk bordershop. Ur den aspekten är flygresan till Kanarieöarna överflödig.

Ni får ursäkta dragningarna mot en av svensk films hittills största publiksuccé Sällskapsresan från 1980, men vid varje besök på Gran Canaria eller Teneriffa drabbas jag av att Jon Skolmens och Lasse Åbergs alter egon – Ole Bramserud och Stig Helmer Olsson – dyker upp i huvudet. Inte för att jag är cineast eller skulle vara i närheten av att platsa som filmrecensent, de flesta av de senare sågade för övrigt filmen när den kom för 30 år sedan.

Det vilar något oerhört träffsäkert över berättelsen. Sällskapsresan driver ohämmat med det förment svenska och oss svenskar, men på ett snällt sätt. Därtill är stora delar av filmen inspelade i San Agustin, en kuststad som är en personlig favorit.

Och nog älskar svenskarna Kanarieöarna lika mycket som vi älskar Sällskapsresan. Och vi är inte ensamma. Öarna har knappt två miljoner invånare och får i runda tal besök av tio miljoner turister varje år.

Höjdpunkten i år var karnevalen som föregår fastan. Som alltid blev det ett spektakel av stora mått. I Las Palmas festade, dansade och sjöng tiotusentals människor. Strandpromenaden efter Las Canteras var ett myller av samba och visselpipor. Sjörövare trängdes med turister och alldeles äkta spanjorskor. Jag säger äkta eftersom åtskilliga av festivaldeltagarna hade tämligen maskulina drag, kraftigt markerad byst, stora fötter och allt för smala höfter.

Entierro de la sardina (sardinens begravning) var det som avslutade karnevalen. Symboliken ligger i att begrava sardinen, det gamla och dåliga, för att något nytt och bättre skall kunna återfödas.

I Sundsvall skulle man kanske kunna göra samma sak. Kanske med en utgången burk surströmming som begravs under pompa och ståt?

Det enda som skymde solen och festen denna gång var jordbävningen och tsunamin i Japan. När sådant händer är det svårt att hålla undan tankarna på jobbet. Och nu tillbaka i trygga, snöiga, och kalla Västernorrland, dyker några ord upp i minnet. Det var en av alla semestrande svenskar som sade något om att det var så hemsk det här med kärnkraft (apropå Japan).

Han menade att vi i Sverige borde kunna göra som kanarierna, alltså bygga vindkraftverk för att klara vår elförsörjning. Och att japanerna borde göra detsamma. Jahaja. Bortsett från att de kallaste månaderna på Gran Canaria (januari och februari) innebär en medeltemperatur dagtid på + 21 C, har ingen av öarna har någon elintensiv industri att tala om.

Elbehovet torde med svenska mått mätt vara begränsat. Ändå finns där ett och annat kolkraftverk.

Jag såg i veckan i vårt eget blad att moderata riksdagsledamoten Eva Lohman vacklade i sin inställning till kärnkraft på grund av som hänt i Japan. Det stod i alla fall så på nyhetsplats i ST. Detta förvånar en aning. Visst kan jag respektera människors rädsla för kärnkraft, men i praktiken har vi inga rimliga alternativ.

Kärnkraften har risker som alla andra energislag. I en värld där vi kunder ersätta olja och kol med annan energiproduktion skulle kärnkraft inte existera. Men även om vi kunde bortse från den klimatpåverkan olja, kol och naturgas har, kostar konsumtionen av fossil energi fler liv än kärnkraften. Snarare måste det handla om att utveckla fjärde generationens reaktorer. Dessa kommer att ge oss än högre säkerhet, och mindre avfall.

Åter till filmens värld. Den som besöker Gran Canaria kan lämpligen hyra en bil och besöka Tejeda, en liten by lång uppe i Bergen. Här finner man restaurangen La Perdiz (Rapphönan) och ägaren Antonio Sarmicento. Och tycker ni det vilar något bekant över den drygt 60-årige mannens anletsdrag, så är den enkla förklaringen att ni sett honom förut – då i rollen som portier i Sällskapsresan.

Mer läsning

Annons