Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lilla istiden på 1600-talet

Människan har alltid påverkats av naturen, både direkt och indirekt.
Till exempel kunde det romerska imperiet från och med 300-talet före Kristus utbreda sig parallellt med att Medelhavsklimatet då började sprida sig norrut ända upp emot Östersjön.
Och på 1600-talet orsakade sedan en köldperiod en fruktansvärd svält- och krigstid, som kostade miljoner människor livet.

Annons

Klimatet hade långsiktigt börjat bli kallare efter mitten av 1200-talet. Och redan i början av 1300-talet hade häftiga regn orsakat en stor svältkatastrof i Europa. Riktigt illa blev det dock inte förrän mot slutet på 1500-talet, när temperaturen sjunkit så pass att odlingsområdena minskat varaktigt, samtidigt som Europas befolkning hunnit återhämta sig från digerdöden på 1300-talet.

Denna kombination gjorde att maten många gånger helt enkelt inte längre räckte till. När det blev som värst på 1690-talet skulle exempelvis två miljoner fransmän, tillsammans med en tredjedel av Finlands totala befolkning, svälta ihjäl på grund av svår missväxt på bara ett par år. Och kylan och hungern hade då dessförinnan lett även till en rad andra katastrofer.

Bristen på mat gjorde nämligen att länder fick försöka utöka sin åkerareal. Men då den mesta marken redan var uppodlad kom detta ofta att ske genom krig och utvandring. Under 1600-talet rasade därför ett antal brutala krig som det 30-åriga kriget (1618-1648), som gjorde Sverige till en stormakt.

Och det hårda klimatet spelade i just detta fall också en dubbel roll. 1658 kunde nämligen en stor svensk armé under Karl X Gustafs ledning tåga över isen från Tyskland och besegra Danmark. Samtidigt började också allt fler européer att utvandra till Amerika.

Klimatförändringen var dock global och orsakade problem även i andra världsdelar. De vikingaättlingar som en gång slagit sig ned på Grönland hade till exempel dukat under redan på 1400-talet när det inte längre gick att odla säd där. I Nordamerika led både indianer och vita nybyggare på 1600-talet av extrema vintrar. I östra Afrika bredde permanenta snötäcken ut sig i höglänta områden. I Kina drabbades tätbefolkade flodområden av rekordstora orkaner. Och det finns spår av bland annat kraftigt ökad nederbörd även i Australien.

Vad denna svåra nedkylning berodde på är forskarna inte helt säkra på. En vanlig teori är dock att den berodde på variationer i solens strålningsintensitet. Den lilla istiden råkar i alla fall sammanfalla med ett par sådana naturliga ”solminimum”. Som så ofta verkar dock orsaken ha varit sammansatt. För under perioden inträffade också ovanligt många kraftiga vulkanutbrott, vars sot och stoft troligen minskade mängden solstrålningen som kunde nå jordytan.

Under 1700-talet vände dock sedan hursomhelst världens medeltemperatur uppåt igen. Och problemen började minska. Sedan 1800-talet har exempelvis inga direkta svältkatastrofer drabbat Europa.

Även i andra delar av världen har hungerkatastrofer sedan dess oftast haft minst lika mycket politiska som klimatologiska orsaker. Den stora svälten i Etiopien i mitten på 1980-talet förvärrades till exempel av att hjälpsändningar inte kunde nå fram till torkdrabbade områden eftersom det samtidigt pågick krig där.