Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: Hej medelåldern – den är varken snabb, ung eller alert

På sociala medier pågår en trend att publicera en bild på sig själv som är tio år gammal, och sedan en nytagen selfie. Det får mig att tänka: För tio år sedan skulle jag fylla trettio. I år fyller jag alltså fyrtio. Tio år och ja, mycket tid har förflutit. Det har påverkat mig.  Huden har fått lite mer struktur, det första gråa hårstrået har gett sig till känna och halsen har börjat få pigmentfläckar. Ungdomen har varit och det är hej, hej medelåldern. Att det yttre har förändrats är självklart, men också det inre har fått annan struktur. 

Det syns inte på några bilder. Men det känns inne i mig.

Ibland säger folk som passerat fyrtio, femtio eller sextio år att de fortfarande är som, tja, tjugo år i själen. Jag förstår vad de menar med ett sådant uttalande. Det handlar förmodligen om att en fortfarande känner sig som samma människa under ytan. För så är det på ett sätt. En föddes och en blev till och den där ur-kärnan är där. Ens jag. Det som är ens unikum. 

Jag känner mig som mitt ur-jag, men det innebär inte att jag känner mig som mitt trettioåriga jag. Livet har hänt mig, som för alla andra, och det har format mig. Förändrat delar av mig. Lina trettio år är inte exakt samma person som Lina fyrtio år. 

För mig är det inte heller något önskvärt att stanna vid en mental ålder. Det skulle i praktiken innebära att en har gått opåverkad och oformbar genom livet. Då skulle en vara som en robot. En gång programmerad för ett visst ändamål och sedan robotgå och robottänka efter den bestämda koden. 

Visst kan fraser om att en känner sig som tjugo år i själen stå för ett ställningstagande för ungdomlighet. Att tanken är alert och sinnet öppet och så vidare. Vår tid hyllar ju ungdomlighet och de som passerat femtio år vittnar om ett åldersförakt på till exempelvis arbetsmarknaden. Ungdomen i sig självt har så mycket inbäddat i sig – mod, ork, styrka, djärvhet. En förmåga till anpassning. Frihet. Att tänka ungt. Förmågor som är högt värderade idag. Passar in i livstempot. Att inte tillhöra de ungas gäng får lätt något grått över sig. En tråkig aura. 

Att vara medelålder är att vara den som inte vill springa fortast och vara den som på mötet säger att det där har vi redan gjort och det fungerade inte. För att skriva lite raljant. Då blir det lätt så att den som fyller år över det som räknas som ungt lättsamt vill ursäkta sig – ja, måhända att jag inte på pappret är ungt längre, men i själen, då jäklar är jag nitton!

Själv vill jag inte vara med på det tankesättet. Istället tänker jag stå upp för mig själv och min ålder. Jag fyller fyrtio, men tänker inte som jag gjorde när jag var trettio år. Många nya tankar har faktiskt formats och en hel del tankar övergivits. Det har gått tio år. Om min själ skulle kunna fångas i en selfie för tio år sedan och jämföras med en dagsaktuell skulle skillnader ses. Vissa saker har blivit bättre, en del förmodligen sämre och i vissa avseenden är jag förmodligen rätt mossig.  För mig är det värdefullt och, ja, rätt vackert.

Måhända att jag inte är lika fri tanken, lika modig och så vidare för tio år sedan, men då får det vara så. Jag fyller fyrtio och det märks. Både till det yttre och det inre.

Hej- hej medelåldern.  

Lina Norberg Juuso