Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: "Hon är en människa, de ser en invandrare"

Det bor en längtan i hennes steg, en längtan efter den kända vägen.

Efter den väg som fötterna kan prata obehindrat med genom skosulorna. Hon vill åter igen uppleva den väg som benen genom kroppsminnet kan gå utan att kommunicera med tanken. 

Hemmavägen. 

I nattdrömmarna går hon där igen. Fram och tillbaka. Till huset. Från huset till mataffären och sedan hem igen. Hemmahuset. 

Det hemmahus som inte längre finns, men är så verkligt när hon drömmer.

Då kan hon öppna den slitna träköksdörren och i köket doftar det av brödbaket och en berättelse om eftermiddagens inlagda gurkor och örter i olja. En doft av människor som varit där och levt. Ätit, bråkat, skrattat, skrubbat morötter och potatis. 

Hon försöker återskapa hennes eget hemmakök till barnen hennes. Baka brödet, göra gurkinläggningar och fånga örtsmakerna i olja, men för henne blir det aldrig det samma. För det finns inga minnen i nyköket av de människor som blev kvar, inget stoff av de som inte längre finns. Det river och skaver i hjärtat. Barnen har inget annat hemma än detta. De har inte gått på hennes vägar. De har inte varit i hennes hemmakök. 

Är det något att sörja? Varje generation har sin verklighet och sitt liv. Hon ställer frågor utan svar och har sorgesång under skinnet. Tonerna från sorgesången läcker ut när hon glömmer att vara på sin vakt. Barnen hör och hon ser att det påverkar deras växande kroppar. Hur täpper man igen en sorgesång helt och hållet? Är det ens möjligt?

I matbutiken möter hon nymänniskorna och svarar att allt är bra, bara bra. Ibland ser hon medömkan i deras blickar. Hon är en människa, de ser en invandrare. En före detta flykting. Hon har inte bestämt sig, om medömkan värmer eller eldar på känslan av att aldrig riktigt höra till. Det är främmande i det nya hemma, i det nya landet. Fast åren har gått och gått. Men det nya språket har inte rätt känsloord. Inte de rätta nyanserna. Alfabetet är fattigt och grått.

Barnen får tolka det obegripliga meningarna åt henne. Eftersom det nya språket aldrig räcker. 

Under föräldramöten och viktiga telefonsamtal håller de henne i handen och lotsar henne igenom. Omvända roller, barn blir vuxna och vuxna blir barn. 

Deras små axlar bär det där ansvaret hon vill ta, men inte kan. För språket flyter inte i henne, lever inte i henne. 

Hon önskar dem något annat – men kan inte nå ända fram.

Hon blir arg över att det är så mycket. 

Att det är så svårt .Hon valde inte detta liv. Hon valde inte kriget. Hon valde inte avsked. Hon valde inte att plantera om allt i främmande marker. Men nu är det så här det är. 

Hon lever. Barnen lever. Det existerar tankar om en ljus morgondag. 

Det finns en sorgesång i henne, men också andra toner. Hon lever i fred och hon lever i en berättelse om en förhoppning och en tro på en bra framtid. Hennes yngsta son kom hem från skolan igår och stavade till ordet demokrati. Hon lånade pennan och gjorde det samma. 

Fotnot: Skrivet efter samtal med kvinna som flytt till Sverige och börjat ett nytt liv här. 

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel