Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso: När det blir tyst i telefonluren

Annons

Om du bor i glesbygden, har rötter i glesbygden eller någon gång i vart fall varit i glesbygden så antar jag att du har koll på att det är lite si så där med vad som brukar kallas för samhällsservice. Enkla vardagliga moment kan helt enkelt vara askrångliga. Som att till exempel ringa ett enkelt mobiltelefonsamtal. För att det ska fungera kan du behöva ställa dig i ett speciellt hörn i köket och stå alldeles blixtstilla medan du ringer. Om du råkar röra dig lite åt vänster bryts samtalet. Om du har en turdag kan du ringa upp igen. Men det kan lika gärna vara så att du behöver gå utomhus, klättra upp på en stege och försöka få till telefonkontakt.

Det här kan ju vara en komisk scen i en glesbygdsromantisk film. Men när det är en återkommande situation i din vardag, då är det helt enkelt inte lika roligt utan istället ett verkligt problem. Snacket om att hela Sverige ska leva kan i det läget upplevas som ett hån. 

Och nej. Du kan inte komma och peka på den fasta telefonen som ett alternativ till mobiltelefoni. Delar av det gamla kopparnätet som inte lever upp till dagens standardkrav kapas. Vi snackar alltså om det fasta telefonnät som till stora delar ägs av Telia och som många andra operatörer hyr in sig på.

Det är helt enkelt tyst i den fasta telefonluren och folk har att förlita sig på mobilnätet. Som i bästa fall alltså fungerar.

Post och telestyrelsen (PTS) arbetar för att alla hushåll och företag i Sverige ska ha tillgång till telefoni och bredband. Men med det skrivet, staten backar ändå i sitt ansvar. Det är i första hand marknaden som ska erbjuda telefoni och bredband. Och det är kunden som ska testa vilken operatör som fungerar och så vidare.

I undantagsfall kan PTS gå in och upphandla telefoni. Det är lätt att föreställa sig hur svår omställningen är att gå från fast telefon till mobiltelefoni för till exempelvis Asta 85. Att sedan förvänta sig att hon ska vara en aktiv, medveten kund – på en smal marknad i glesbygden – är närmast skrattretande. Ska Asta skylla sig själv om hon tar en teleoperatör med dålig täckning eller? Tja, ja... Det här är en situation som faktiskt innebär att det ställs väldigt högra krav på individen för att kunna ha något så enkelt som fungerade telefoni. Nog borde staten kunna ställa hårdare krav på telemarknaden.

Att det ska finnas fungerade telefoni i hela Sverige – för alla – bör inte vara ett orimligt krav. Det ska givetvis gälla även de personer som inte har förmåga eller kraft till att undersöka marknadens möjligheter.

Glesbygdsfrågor har länge varit i skymundan, men har mer och mer kommit upp på den offentliga agendan och det är bra. Det måste finnas fungerande samhällsservice i glesbygden och där bör fungerade telefoni ingå. 

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel