Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso (S): När kvinnorna fick nog

Det var december. Snö, kallt och mörkt. Jag gick i årskurs två i glesbygdsskolan i norraste norr och klassen skulle rita något med färgglada kritor.

Tema: Jesus födelse. Det närmade sig ju jul. I fönstret hängde en röd pappstjärna och på fönsterbrädan stod små tomtar skapade av ivriga barnhänder. Jag tecknade ett stort kvinnoansikte som täckte hela A4-pappret. Kvinnan hade stort blont svallande långt hår, och stora röda vackra läppar. Blå mascara – det här var ju åttiotalet. Då var blå mascara det snyggaste av det snyggaste. Så föreställde jag mig Gud. Urmodern. Skaparen. Jesus mamma. Jag var mycket nöjd. Teckningen blev precis som jag önskade. 

Sedan blev jag feminist. För jag fick reda på att Gud inte förknippades med kvinnlighet. Snarare brukade Gud ritas som en gammal gubbe på ett moln. Det var ett uppvaknade. Min världsbild förändrades för alltid där i klassrummet. Det skapades ett före och ett efter. Jag fick ta på mig nya glasögon och började förstå att det kön jag hade inte värderades på samma sätt som det manliga. Att vara flicka var inte lika bra som att vara pojke. Att vara kvinna var inte lika bra som att vara man.

Sedan dess har jämställdhetsfrågan varit en del av mitt DNA. Jag har inte alltid haft orden. Jag har inte alltid sett klart. Jag har inte alltid haft modet. Jag har inte alltid haft kunskap. Jag har inte alltid haft orken. Eller makten. Eller förmågan. Men jag har alltid haft känslan på huden av könsorättvisan. Att vara feminist har blivit en del av min identitet.

När #metoo-upproret kom till Sverige darrade hela kroppen. Det jag och mina medsystrar alltid vetat och försökt berätta vrålades nu ut med en enda stor gemensam röst. En enda stor kvinnokropp som la sig överallt. Och alla var tvungna att lyssna. Ingen kunde ducka. 

Tystnadskulturen rasade. Det var en euforisk känsla. Först. Sedan kom munsåret av stressen. En ren fysisk reaktion av allt som varit och allt som är. Jag sov och sov. Hämtade ny kraft. Var mer än redo när #deadline började snickras ihop. Så klart skrev jag under journalisternas upprop mot sexism, mot sexuella trakasserier och mot övergrepp. Tillsammans med 4000 medsystrar var jag med och krävde förändring. Det kommer jag minnas hela livet. Hur förändringsorkanen kändes. En uppfriskande, uppslitande, utmattande storm. Fick sitta i intervjuer och tala om att det är nu det händer. Att vi är mitt i en revolution. En overklighetskänsla. Men historien tar ibland avgörande steg framåt och nu är vi mitt i ett sådant steg.

Metoo kommer att förändra samhället på riktigt. Den manliga makten har börjat svaja. Krackelera. Våra döttrar kommer att kunna föreställa sig Gud som en kvinna utan ifrågasättande. Jag tror faktiskt det. Det är inte bara längre ett hopp.

Så tack alla feministkämpar. Och tack alla ni som gick före och möjliggjorde detta. Tack alla ni som nu står mitt i kampen. Vi vet att vi inte är i mål, vi vet att mycket återstår att förändra. Så nu fortsätter vi – framåt – framåt. Vi gör det tillsammans. 2017 var året då kvinnorna fick nog.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel