Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso (S): Tack till alla kvinnor som kämpat

Jag såg filmen Unga Astrid på premiärdagen. Gick dit med stora förväntningar – vi snackar ju om Sveriges egen mamma. Astrid vår Astrid. Hon som format generationer genom sina berättelser om Pippi Långstrump, Karlsson på taket och Bröderna Lejonhjärta, för att bara nämna några.

Vi har hållit Astrids sagor i handen som barn, och vi ger dem vidare till nästa generation – som slukar dem med samma iver och lust. När Nobelpriset nämns är det alltid folkliga röster som säger att hon borde få det postumt. Fast det inte är möjligt.

Vi kan alla vår Astrids värld och håller hennes sagor varmt om hjärtat. Hennes minne och arv är respekt för barnet, lägg till kärlek och mod. Skulle hon ha en smak vore det pannkakor och sockerdricka.

Det var även steg fyllda av skeptisk känsla som promenerade in i biosalongen. Det eftersom att hennes dotter i förväg kritiserat filmen. Astrid Lindgrens liv var inte enbart Bullerbysanning, utan också djupt påverkat av det faktum att hon som ung kvinna blev ofrivilligt gravid med en äldre gift man. En katastrof på den tiden.

Det är klart att Astrid Lindgrens dotter känner oro över att det ska gottas i moderns sorg. Men filmen behandlar Astrids historia med respekt. Hon fick föda i lönndom i Danmark och lämna över sin son till en fostermamma. Det fanns ingen annan utväg som ogift kvinna utan möjlighet att försörja ett barn själv.

Livet efteråt blev en kamp för Astrid för att kunna bygga en framtid för att kunna ta hand som sitt barn. Hon jobbade och spara pengar för att åka till Danmark för att hälsa på gossebarnet. Ge honom kärlek och ännu mera kärlek under lånad tid.

När ljuset i biosalongen tändes hade hulkgråten knappt lagt sig. Jag hade lipat till ljudet av andra biobesökares snyftningar.

Åhhh vad jag önskar att jag kunde skriva om en scen som släppte ut allt mitt inneboende gråttryck. Men det vore att spoila. Men så här kan jag skriva: Det är en scen som skildrar människans förmåga till mod och välkomnande. En scen om att våga släppa ut alla familjehemligheter och göra upp med den förlamande hämmande skammen. En scen om acceptans, men också en filmatisering av ett samhälle i förändring.

En rörelse mot en verklighet där familjer kan se olika ut. Där barn som föds utanför ett äktenskap och utan en närvarande pappa inte ses som något syndfullt eller förkastligt. Även om tvåsamhetsnormen idag är stark så har den – tack och lov – luckrats upp rejält.

I dag är barn som föds av ensamstående mammor inget som fördöms socialt – i alla fall inte generellt och i den allmänna livsluften. Men så ser det inte ut i alla världens hörn och vi behöver inte blicka långt bak i tiden för att se hur det var i Sverige förr. Om det berättar filmen Unga Astrid. Det var inte bättre förr. P-piller, aborträtten, barnomsorg, allmänna barnbidrag: Allt det tar vi för givet. Men det är ett resultat av lång och hård kamp av kvinnorörelsen.

Det innebär att ingen längre ska behöva uppleva det Astrid Lindgren var tvungen att genomlida. Jag sänder alla kvinnor som kämpat för sina medsystrar dem ett varmt och innerligt tack där i biostolen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel