Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso (S): Vad ska mätas idag då?

Får stresskli när försäkringsbolaget eller dylikt vill att jag ska delta i olika kundundersökningar om allt från bemötande till huruvida jag fick hjälp med mitt ärende eller inte. Vad ska svaren användas till? Pressa på de anställda att ta lite fler samtal ifall väntetiden för kunden upplevdes för lång?

Kursutvärderingarna via universitetet avskyr jag – men fyller i alla fall pliktskyldigt i för att …en ska.

Någon har ju skrivit dem, skickat ut dem och jag vill inte att deras jobb ska vara i onödan. Kanske någon ansvarig lärare läser utvärderingarna och ja, kanske kan det leda till något någon gång. Eller så är det ännu en lunta pappersprodukter som ska dokumenteras och arkiveras. Allt ska utvärderas och tyckas till om och graderas för att optimeras (väldigt ofta är optimeras lika med att folk ska springa fortare och göra mer).

Som människa finns det all anledning att bli trött på samhällsklimatet. Men upprördhet och lust att förändra är bättre: Tänk på personalen inom hemtjänsten som ska timrapportera och planera utifrån ett schema som är uträknat efter människors teoretiska behov – vilket ju per automatik inte är en människas verkliga behov.

Filosofen Jonna Bornemark tes är att vi är så upptagna i samhället med att mäta så att det vi ska göra egentligen bortprioriteras.

Hon intervjuades i DN (20/10) och ni bör ta er tid att läsa artikeln (skit i svara i mejlet från jobbet där ni ska gradera hur ni upplever ytorna i fikarummet så får ni några minuter extra).

Jonna Bornemark säger bland annat: ”Förskolläraren fokuserar på att säkerställa att alla barn får en lässtund, men glömmer bort att sjunga. Det går åt tid till något som någon har bestämt någon annanstans och som blicken helt riktas på och som dessutom ska in i papprena”.

Och så detta: ”Ju mer vi ska ägna oss åt papper, desto mindre ägnar vi oss åt det mellanmänskliga som var jobbet från början, och som måste vara det viktigaste i de yrkena”.

Jonna Bornemark konstaterar att mätningarna av allt och alla riskerar att ta bort tilltron till människors förmåga och dess professionalitet. Risken är att folk fokuserar på att följa manualer, istället för agera och ta ansvar. Det blir en ”ryggen fri” mentalitet baserat på att ”rätt” papper är ifyllda. En avhumanisering i en pappersvärld. Mätkulturen är syster till New public management (NPM) som adopterats relativt okritiskt av den offentliga sektorn i ett försök att effektivisera (läs: spara pengar).

I den stora bilden måste vi börja ifrågasätta med mätkulturen och inse att människor är människor och att det mellanmänskliga inte kan mätas. Men Jonna Bornemark uppmanar också till personligt motstånd. Som att när du får en uppgift (som ännu en mätning) som du tycker tar tid från det som är viktigt med ditt jobb så kan du lägga den längst bak på din lista och sedan ”glömma bort” den.

Om jag hade haft ett fast jobb hade jag testat. Nu har jag ingen fast anställning och kanske aldrig kan få heller om jag härmed deklarerar att jag kommer sålla bland alla medarbetarutvärderingar som inte tycks ha något annat syfte än att mäta för att ... tja ... mäta.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel