Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lina Norberg Juuso (S): Vem kan ge barnet hopp?

När jag var femton vågade jag inte säga detta högt: Att jag ville jobba som journalist. Att det var till bokstäverna och till berättandet jag längtade. Att jag läste lokaltidningen med en dröm om att få vara med. Där. Papper och trycksvärta.

Den världen kändes som en verklighet så långt borta ifrån min. Som en annan plats på jorden, omöjlig att färdas till. Framtiden upplevdes liksom på förhand begränsad där i byskolans klassrum. Möjligheterna var till för de andra. För dem som blivit matade med guldsked och bodde på de rätta adresserna i stan. Ibland avskydde jag dem. De andra. De andra som jag föreställde mig hade fri tillgång till äventyren och möjligheterna. Att bara smulor skulle erbjudas mig, en glesbygdsunge med mediokra betyg som knappt begrep någonting av skolan. Jag gick ut högstadiet med ett stort frågetecken under huden och så klart påverkade det min självbild. Naturligtvis tänkte jag att jag är hon som inget kan och knappt något begriper.  

Men ändå. Trots det. Som artonåring började jag frilansa som krönikör så smått och journalistvärlden blev min, bit för bit, steg för steg. Papper och trycksvärta. Det blev mitt jobb, mitt levebröd.

Hur var det ens möjligt? Hur gick det till? Det finns olika svar, men ett är i alla fall detta: Hon var svensklärare på gymnasiet och en av de coolare i min värld. Smart och rapp och gick med snabba steg i korridorerna. Efter att jag skrivit en uppsats slog hon sig ner bredvid mig i skolans bruna noppriga tygsoffa. Hon tittade mig rakt in i ögonen och sa att det jag hade skrivit var bra, mycket bra. Hon sa att jag hade resurser inom mig och att jag nu skulle vara modig nog att använda mina styrkor. Jag tror inte att jag förmådde att svara någonting alls. Kanske nickade jag. Glad blev jag. Lyssnade gjorde jag.

Hennes ord blev viktiga. Hennes ord blev faktiskt som en extra ryggrad i kroppen som höll upp mig när stormarna kom och självförtroendet ville ge vika. En ren fysisk känsla av att ja, jag kan. Jag kan faktiskt något och jag duger till. Trots kämpandet med stavningen. Trots kämpande med matematiken. Trots kämpandet med min egen självbild. Också jag kunde något! Också jag kunde bidra med något. Mina svagheter behövde inte kapa drömmar.

Åhhh – sådant hopp en människas ord kan ge.

Att jag sedan vågade ta steget och skriva och ringa tidningar och berätta att hej, här är jag, det tackar jag det finska sisut för. Det som jag fått med mig från hemmet via ord och blod och uppväxten nära finska gränsen. Sisut som nu hade fått grojord via bekräftelse. Jag skriver inte att det har varit lätt. Men jag skriver att barn och ungdomar behöver bli sedda och stöttade av oss vuxna.

Att samhället och vuxna ska backa upp och finnas till. Och att alla har vi svagheter, det kan göra att resan går i uppförsbacke, men behöver inte betyda ett stopp. Men människor behöver få hjälp med det som är svårt. Och människor behöver ibland få hjälp att se sina styrkor. Stöd att utveckla dem. Då blir det liv det dröms om närmare. Nåbart. Även för dem som från början inte ens vågade formulera sina drömmar högt.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel