Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lunchteater: Lena Lövdahl gjorde Bellman modern

Lunchteater: Lena Lövdahl tolkar Bellman
Konsertteatern, Sundsvall, tisdag; Örnsköldsvik onsdag, Härnösand torsdag

Av Carl Michael Bellman hör man då och då svaga påminnelser i dag. En kör kan sjunga hans mer melodiska visor, och Gubben Noa och Fjäriln Vingad fladdrar väl fortfarande i den svenska barnsångskatten. Men inte är det som under visans storhetstid på -70-talet.

Därför är det bra att skådespelerskan Lena Lövdahl ger oss nya perspektiv på Bellman. Hon har varit Bellmanfantast i hela sitt liv och spelar mandola till sången, ett instrument liknande Bellmans. Trots dess ljusa tonregister växlar hon mellan barockstil och nutida, rockigt rytmgung som får visorna att verka moderna - undantaget ordrikedomen. Kanske är det den, plus att innehållet syftar på saker man inte förstår, som skapar trösklar i dag. Men Lena Lövdahl har bot på båda problemen.

Hon har sin skådespelarkonst, sin kunskap i att forma och betona fraser så att en mening träder fram, hon skiljer ut karaktärer och göra dem mustiga och roande. Maxat blir det när hon återger vimlet och svamlet, fyllsnacket och upphetsningen hos diverse personligheter på en krog, efter den spännande händelsen att ett skepp löpt in från fjärran. Hon ger också bakgrunder till visorna, dels ur Bellmans liv, dels ur samtidens politik. Med dem framgår syftet tydligt. Till exempel var krogen Den Gyldene Freden ett tillhåll för mösspartiet, och inte passar det sig då att gå in och spela en polska, när snackisen för dagen var Polens affärer och framtida öde.

Bellman var ju inte bara dryckespoeten, hans dikt var också politisk och inte minst framträder han här som en förnämlig dokumentärmålare av 1700-talets Stockholm och dess stämningar. Båda de sidorna var nya för mig. Också Fjäriln vingad, en av de mjukaste och finaste balladerna i vår visskatt, har en fjärde och sällan sjungen vers som avslöjar dess egentliga ärende: att ställa sig in hos kungen.

Med avspänd stil, en lite rå och borstig framtoning och stor skådespelarkonst lyfter Lena Lövdahl ett författarskap som är på väg in i historien till något modernt och angeläget, en diktarskatt vi bör tacka inte bara Bellman utan i hög grad också kungen, Gustav IIII, för. Bellman var en ekonomisk katastrof och om inte den poesiälskande kungen hållit honom om ryggen hade hans liv säkert blivit både kortare och mindre produktivt.

Där ser man hur viktigt det är att de som håller i kulturens pengapåsar själva är kulturintresserade. Och hur även en strulputte kan ha något varaktigt att ge världen, om bara någon tror på hans begåvning.

Läs mer om lunchteatern: Örjan Lidén skrapade fram ärlig satir

Tionde året gillt för lunchteatern