Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lyssnande med uråldrig avslappning

Konsertrecension
Kulturfestivalen: Norrbotten NEO
Dirigent: Pierre-André Valade
Musik av Chaya Czernowin med flera
Tonhallens foajé, onsdag

Annons

Onsdagen var det moderna kulturuttryckets kväll i kulturfestivalen. Först modern dans med Norrdans och dess vänkompanier inne i Tonhallen, och därefter Norrbotten NEO i foajén.

Norrbotten NEO har ett riksuppdrag att verka för den nutida konstmusiken och denna konsert var vigd åt den israeliska kompositören Chaya Czernowin, med inslag av hennes två inspiratörer Klaus K Hübler och Morton Feldman. Den som hävdar att modern konstmusik är en finsmakargenre har inte helt rätt; det är snarare den modiga än den kunniga som vinner den. Den som vågar släppa sina invanda föreställningar om vad musik ska vara, utan tänker ljud i stället och slappnar av.

Chaya Czernowin inspireras av naturens spontana, slumpmässiga ljudväv som saknar musikalisk form, där ljuden kommer och går och där grundljudet alltid är tystnaden - precis som när en bildkonstnär lämnar vitt på duken. För mig blev det ett naturligt lyssnande, kanske något djupt nedärvt. Människan har under hela sin utveckling hört naturljuden som sällan radar upp sig i långa sammanvävda fraser och sällan består av monotont upprepade rytmer och tonhöjder enligt den västerländska skalan. Och i skogen finns alltid tystnaden där som fond.

Just att undvika monotonin i klang och flöde, att hela tiden finna på nytt, är kanske Chaya Czernowins största konst. Ändå utsätter hon oss sällan för chocker; det blir milt och vilsamt. Av musiker och dirigent är det en prestation att omsätta notation i någon sorts rytmisk meter till ljud som ska låta arytmiska och improviserat, och så välklingande dessutom. NEO:s musiker är synnerligen skickliga.

Altfiolsolot av Morton Feldman var en av de ljusaste och mest harmoniska pastellbilderna. Stråkkvartetten, särskilt i den första versionen, var fyndig och livfull; uruppförandet var en tätare väv med mer färg, men också med - i min smak - för mycket av osköna effekter som stråkknarr.

Det blir också rätt enahanda att lyssna till en kompositör och hennes stilkamrater under en hel konsert. NEO hade vunnit på spränga in något avvikande också. Det hade inte förtagit effekten av det behagliga lyssnandet som vaggade in en i någon sorts uråldrig avslappning.

Läs mer från kulturfestivalen:

Kammarmusik av ovanliga mått

Suveränt spel på harpor

Trivsam invigning av kulturfestivalen