Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mäktig längtan efter näärheeti och käärleekki

Katarina Kieri förenar styrka och skörhet i en och samma bok. Crister Enander är hänförd.

Annons

Vem bestämmer alla regler? Vem i hela fridens namn har orkat hitta på vad de ska innehålla? Allt blir krångligt och instängt och svårt att förstå. Reglerna gör livet grymmare och eländigare. De som formar orden på renast klingande svenska tycks hellre hålla sig till de korkade reglerna än de litar till vanligt sunt förnuft. De flesta av dem, dessa med sina märkvärdiga ord, är minsann riktiga borgarbrackor. Det går inte att lita på borgarbrackor. Det har då alla fått lära sig.

Hemma är det enklare. Där bestämmer mamma. Hon bestämmer allt och då spelar regler ingen roll. Det är mors vilt svängande humör som avgör vad som får och inte får hända. Inte en knivsudd sentimentalitet finns det i mors kropp även om hon – motvilligt och nästa ilsket – kan bli åtminstone småglad på julafton om pappa köpt henne en present.

Egentligen tycker hon, huvudpersonen i Katarina Kieris roman ”Vårt värde”, inte om att vara tonåring. Hon vill vara äldre. Vuxen och fri. Hon vill inte minst slippa att vara varken det ena eller andra. Hon vet inte längre sin plats. Hon svävar fritt på ett märkligt och besvärande sätt. Som om ingen plats egentligen är till för henne. Och alla dessa vätskor. Smärtorna i bröstknölarna, svetten som stinkande oväntat börjar rinna över hennes kropp och så mensblodet som mer forsar fram.

Att skriva att hon, den egensinnige tonårstjejen, känner sig främmande i tillvaron eller säga att hon riskerar att bli en av de förlorade vore att både förminska och förnedra henne. Hon är stark. Hon kan konsten att mot alla odds, mot andras vilja, ta plats och skapa sig en tillvaro av egen kraft.

Häruppe i byarna blandas språken. Finska med svenska, tornedalsfinska med finska. Ibland blir de mest till en enda gröt, men huvudsakligen talar varje avgränsad grupp sitt språk, varje skara har en tillhörighet som avslöjar sig så fort de öppnar munnen. Orden blir en tydlig klassmarkering. Alla vet var allas tillhörighet är. Här råder de vassa, skarpa, tydliga gränserna. Och ingen tillåts i längden att få passera däremellan.

Hon pendlar mellan en mäktig vrede och en krampaktig längtan efter näärheeti och käärleekki, närhet och kärlek. Men störst är ändå lusten till uppror. Hon vill inte anpassa sig. Hon vill stå emot och bryta egen väg.

Katarina Kieris språk pendlar från den råaste och rakaste realism till en form av nästintill hallucinatoriska frammanade stämningar. Styrka och skörhet samsas sida vid sida och speglar samtidigt nyanserat och obarmhärtigt och rakt huvudpersonens skiftande sinnesstämningar och förändringar. Katarina Kieri demonstrerar övertygande att hon på ett oavbrutet fängslande sätt förmår att uttrycka just vad som rör sig i denna unga kvinnas inre då hon – i flera avseenden – lever i ett evigt gränsland. Skildringen av hennes sökande går på djupet.

Det är levande och tränger obarmhärtigt igenom varje form av oberörbarhet eller likgiltighet. Jag hoppas verkligen att ”Vårt värde” av Katarina Kieri finner vägen till många läsare.