Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mannen bakom masken

Giraffen Jeff vänder värdigt på sitt stora huvud, klipper med långa vackra ögonfransar, mal runt lite med käken och räcker ut den grålila tungan. Som på riktigt.
Men Jeff är ingen äkta giraff utan i själva verket en skapelse av maskören Kaj Steveman och hans medarbetare.

Annons

I filmen Vi hade i alla fall tur med vädret - igen med Rolf Skoglund och Claire Wikholm spelar giraffen Jeff en liten men ganska påträngande roll. Där sticker han in huvudet i familjens husbil, lever runt och lägger till sist en rejäl spya.

Nu står Jeff här livs levande. Åtminstone så levande och naturtrogen man kan vara om man är ett giraffhuvud med hud av skumlatex och styrs av fem personer genom mekanik och radiosändare. Bredvid giraffen står Kaj Steveman leende och kliar den under hakan.

Han är maskör och kreativ effektregissör med yrke att göra specialeffekter. Tillsammans med sina medarbetare på Fido film ligger Kaj Steveman bakom giraffhuvudet och åtskilliga andra fascinerande filmskapelser.

Bland mycket annat har Kaj Steveman och hans kollegor gjort vargarna i Kautokeino - upproret, specialeffekter och masker i Låt den rätte komma in och sköldpaddan Josef i Håkan Bråkan & Josef. De gör alla slags specialeffekter men satsar mest på karaktärer och djur - varelser med själ. Som Jeff, till exempel. Att förvalta en idé från en regissör och sedan skapa en karaktär är också det Kaj Steveman älskar med sitt yrke.

Det kallas i den här branschen för "Frankensteinsyndromet", karaktären är bara döda delar från början men när resultatet är fulländat får den sitt eget liv. Och att sedan se det i kundens ögon är en fröjd, säger han.

40-årige Kaj Steveman har en lång karriär bakom sig och hans filmintresse väcktes redan i tonåren. Då fascinerades han av skräckfilm som Fredagen den 13:e och visste tidigt att han ville arbeta med film.

Mina kompisar var inte lika filmintresserade som jag så det var lite svårt att göra film. Men effekter var spännande, det här var i en tid då alla skräckfilmer kom. Jag läste tidningar om hur de hade gjort, började hålla på med det själv och märkte att jag hade någon sorts talang eller förmåga, berättar Kaj Steveman.

Första frilansjobbet gjorde han som 17-åring, uppdraget var att göra en stor pulserande mekanisk hjärna. Några år senare började han arbeta på Stockholms stadsteater. Där fick han lära sig peruk- och sminkbiten. Allt sedan dess har Kaj Steveman arbetat med effektskapande projekt inom spelfilm, reklamfilm, teater, tv, musikvideo och stillbild. När datorerna gjorde sitt intåg i specialeffektbranschen för en sisådär femton år sedan började han även göra datoriserade figurer men har aldrig tappat lusten till det ursprungliga hantverket.

Den har jag definitivt kvar. Men det som är kul också med datorerna är att det egentligen är samma hantverk, det är bara lite andra verktyg man använder. Även i datorn måste man måla och bygga upp ben och leder och se till att de rör sig korrekt.

Kaj Steveman väljer sina projekt med omsorg, både ekonomiska och artistiska faktorer spelar in. Det är lättare att göra en vinst med reklamfilm, men ett långfilmsprojekt innebär ofta större kreativa utmaningar.

Sedan är det ju faktiskt lite roligare med långfilm, man har kvar det man gjort väldigt länge. Reklamfilm kommer ju upp som en stjärna och dalar ned. Två dagar senare är det ingen som kommer ihåg det. Medan en långfilm förhoppningsvis kan leva i generationer, säger Kaj Steveman.