Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Människan bakom möbeln

Länsmuseet Murberget
Nils möbler - en utställning om Nils Lindholm, Nisse Strinning och dagens möbeldesign
2 oktober 2010 - 6 mars 2011

Inte bara byggnaders utseende och fasta former, arkitekturen, följer med sin tid och dess ideal. Det gör i hög grad också lösöret. Två stora namn ur svensk möbeldesigns historia var västernorrlänningar: Nisse Strinning (1917-2006) och Nils Lindholm (1917-2009).

Till skillnad från konstnärer är de flesta designers doldisar; det är deras produkter som blir kända. Säg till exempel det svenska hem som under 1940, -50- och/eller -60-talen inte förfogade över minst en stringhylla.

"Jag hittade på en liten stege av ståltråd och så blev jag rik på den", sa Kramforssonen Nisse Strinning själv. Så förkroppsligade han alla uppfinnares dröm - att vara först med en enkel pryl som fyller ett stort behov. Den "lilla stegen" skapades 1949; i folkhemmet var det trångt och lätta, praktiska förvaringsmöbler passade som hand i handske. Stringhyllan är Sveriges genom tiderna mest sålda möbel i Europa.

Nisse Strinning och hans fru Kajsa Svanholm hittade också på disk- och tidningsställ av ståltråd samt Elfa-trådbackarna för garderober. Alla är de ting som en hel generation svenskar har växt upp med: på bibliotek och kaféer, hemma hos sig själva och andra. Därför väcker utställningen minnen.

Lika starka tidsmarkörer är inte Nils Lindholms möbler, men de är definitivt delaktiga i det vi uppfattar som en typiskt svensk eller nordisk inredningsstil. 1945 tog Nils Lindholm och hans syster Maja över Matfors möbler från fadern, och de skapade en möbelbutik vars kvalitetsrykte blev riksspritt.

De var tidigt ute med att saluföra numera klassiska formgivare som Carl Malmsten och Alvar Alto, och Nils Lindholm var med och startade Europamöbler. Han ritade själv möbler och inredde hotell, kyrkor och församlingshem. Han använde omålat trä och färgstarka textilier, mönstrade vepor, randiga trasmattor och mustiga tyger. Det är både rustikt och norrländskt/samiskt folkloreinspirerat, och känslan av klassiskt fjällhotell är stark i ett par av de utställda grupperna.

Men också i dag är Västernorrland starkt inom möbelhantverket, inte minst tack vare Träakademin i Kramfors. Jämte de båda formgivarna från förr visas fram till den 9 januari verk av några av dagens möbelsnickare.

De tar gärna vara på de äldre formerna och stilarna, och nytillverkar barock, rokoko och gustavianskt för såväl skönhet och elegans som för den praktiska idén. Emma Snickares stabila biblioteksstege är en vacker pjäs också när man inte klättrar på den, och verktygsskåpet av Marcus Halse bär drag av de gamla bondeskåpen. "Solstolen", pinnstolen med en strålande sol som rygg, är en gustaviansk klassiker.

I utställningens båda Nissar möter man människorna bakom det välkända men anonyma. Hela utställningen påminner dessutom besökaren om en kultur som inte var så slit- och slänginriktad som dagens inredningshysteri; en tid när en möbel fortfarande kunde vara en investering för livet och hade ett värde som sträckte sig bortom den rådande trenden.

Inte minst känner man igen sig: det exceptionella med 1950- och 60-talen var ju att alla hade samma föremål i sina hem. Därför kan en enkel stringhylla starta flöden av barndomsminnen hos en hel generation.