Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Åsling: Så kan S och C enas om arbetsrätten

Artikel 7 av 10
Ledare Regeringsbildningen
Visa alla artiklar

Får vi en ny regering efter jul? I så fall måste S och C enas om en förändring av arbetsrätten. Det är även något som Annie Lööf (C) betonade i en intervju med Sveriges radio:

– Socialdemokraterna behöver i så fall återkomma. De svar som de har lämnat till oss under de senaste veckorna har varit alldeles för vaga.

Det är arbetsrätten som förhindrar att en ny (sosse)regering kan inta Rosenbad de kommande åren. S, MP och L är redo att gå vidare men C säger nej och kräver större eftergifter om arbetsrätten. S förslag har hittills inte varit tillräckliga.

Att arbetsrätten utgör ett hinder på svensk arbetsmarknad i dag är okontroversiellt bland forskarna. Egentligen tror jag ledande socialdemokrater delar den bilden, i vart fall de som arbetar med ekonomisk politik.

Rekommendationer om en förändrad arbetsrätt framkommer i princip i varje större genomlysning av hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Det är egentligen främst fackföreningsrörelsen (därmed indirekt LO-bundna S) som försvarar turordningsreglerna eftersom det ger facket en förhandlingsposition som blir orimligt stark. Styrkan blir dessutom skadlig när fackförbund inte förstår eller vill ta hänsyn till marknadsmässiga villkor för företagen.

En socialdemokrat kan ha knäckt koden för hur partierna ska lösa ut frågan om arbetsrätten. Det är Anders Ygeman:

– Den konstruktionen, att vi först låter arbetsmarknadens parter försöka komma överens och sedan går in med politiska åtgärder om de inte gör det, den tror jag är rimlig och bra.

Det finns inget som hindrar en uppgörelse där arbetsmarknadens parter ges en tidsfrist att innan ett utsatt datum presentera ett gemensamt förslag om förändrad arbetsrätt. Lyckas man inte komma överens då går riksdagen fram med en tvingande lagstiftning. Lagförslagets mer långtgående utformning skulle sätta press på parterna att komma i mål med frågan.

Rimligtvis borde uppdraget kring en förändrad arbetsrätt vara bredare än att enbart titta på arbetsrättens turordningsregler, även om den givetvis är viktig. Arbetsmarknadens parter måste befästa att industriavtalet fortfarande gäller. Det är mycket olyckligt att avtalet ifrågasätts av vissa fackförbund. Dessutom skulle man kunna enas om nya proportionalitetsregler kring sympatistrejker.

En uppgörelse mellan S, MP, L och C skulle sätta värdefull press på parterna. Men om parterna enas om andra viktiga frågor för arbetsmarknaden, exempelvis ingångslöner, är det olyckligt ifall C säger stopp för detta. Enbart för att man stirrat sig blind på turordningsreglerna.