Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

MARCUS BOHLIN: Därför är Greiders senaste socialiseringsförslag lika dåligt som alla hans tidigare

Annons

Göran Greider drömmer i en ledare i Dala-Demokraten om att bankerna ska socialiseras. Han skriver: "En gradvis socialisering av banksektorn är på sikt nödvändig."

Det är förstås bara nödvändigt om slutmålet är en statligt styrd och planerad ekonomi. Är slutmålet en fortsatt fri och pluralistisk marknadsekonomi så vore ett socialiserat bankväsende i stället förödande.

Nu är det förstås ingen hemlighet att Greider tillhör den yttersta vänstern inom socialdemokratin, den falang som fortfarande tycker att femårsplaner och ett socialiserat näringsliv är något eftersträvansvärt. Men historien visar med all önskvärd tydlighet att stater och politiker är dåliga affärsmän. Privata företag är nästan utan undantag både bättre och mer effektiva än statliga. Världens marknadsekonomier har skapat ett välstånd ingen planerad ekonomi kommer i närheten av.

Det finns förvisso mycket att vara kritisk till i bankernas agerande. Och än mer i våra politikers agerande i förhållande till bankerna.

En marknadsekonomi som tillåts verka fritt är i allt väsentligt självsanerande. Företag som missköter sig går i konkurs. När politikerna ständigt står beredda att sopa upp efter banker som går dåligt så sätts denna självsanering ur spel.

Bankirer är förstås inte dummare än att de anpassar sig efter de spelregler som gäller. När deras snedsteg inte får några större konsekvenser så agerar de på ett annat sätt än om hotet om konkurs lurade runt hörnet.

Företag och dess aktieägare kan för all del ta stora risker och får då skörda frukterna om det slår väl ut. Men de måste då också vara beredda att ta konsekvenserna om det i stället skulle gå åt pipan. Det sämsta av alla alternativ är det då direktörer och aktieägare skördar frukterna riskfyllda affärer, men där staten får stå för notan om de misslyckas.

Det är förstås inte helt problemfritt att förhålla sig till banker som till vilket annat företag som helst. Skulle någon av de svenska storbankerna falla skulle det få långtgående och svåröverblickbara konsekvenser för hela det finansiella systemet. Inte bara skulle en lång rad privatkunder drabbas, det skulle också påverka stora delar av det övriga näringslivet.

Just eftersom bankerna är systemviktiga så finns det därför skäl att ställa särskilda krav på dem. Åren efter finanskrisen 2008 såg Alliansregeringen till exempel till att skärpa kraven på bankernas kapitalisering. Förenklat kan man säga att det handlar om att bankerna måste bygga upp en buffert för att de ska vara mindre sårbara om, eller när, det smäller nästa gång.

De bankstöd som staten gick in med efter finanskrisen 2008, visade sig med facit i hand bli en vinstaffär för staten. Såväl övertagande av Carnegie som stödet till Nordea gav i slutändan rejäla intäkter till statskassan. Man kan vara kritisk till hur regeringen agerade, inte minst mot bakgrund av att staten återigen räddade banker som agerat oansvarigt. Men att säga att staten gett skattepengar till bankdirektörerna är inte korrekt.

Som kund i en bank har man förstås rätt att uppröras över till exempel låga inlåningsräntor samtidigt som bankerna gör stora vinster. Det är emellertid betydligt bättre för oss alla att bankerna går bra än att de går dåligt.