Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Diktatur är inte lösningen på klimathotet

Vi måste pausa demokratin för att kunna genomföra de nödvändiga åtgärderna för att möta klimathotet. Det sa Jörgen Randers, professor i klimatstrategi vid handelshögskolan i Oslo, i veckan i en av Sveriges Radios sändningar apropå veckans klimatmöte i Bonn. Randers menar att de åtgärder som måste vidtas är så kostsamma att det kommer att vara svårt att få folkligt stöd för dem. "Kina är utan tvekan ett föregångsland", säger Randers bland annat.

Det går att förstå frustrationen över att demokratins kvarnar maler för sakta – hur många politiker känner inte igen sig i den känslan? – men Randers är förstås ute på en cykeltur i sin akademiska velodrom. Demokratin är inget som man sätter på undantag när man tycker att det vore lämpligt att snabbt kunna driva igenom sin politik. Vi lever dessbättre inte i Romarriket där parlamentet (senaten i Roms fall) kunde utse en diktator som en nödåtgärd i kristider.

I takt med att Kinas välstånd ökar växer också befolkningens krav på en dräglig livsmiljö.

Visst är det bra att Kina har klivit fram och tar ansvar i klimatförhandlingarna nu när USA under Donald Trump försöker undkomma sina åtaganden. Men det har sina rutiga och randiga skäl. Peking är en av många kinesiska städer som är så hårt drabbade av smog och föroreningar att de får efterkrigsårens London att framstå som ett miljöpartistiskt paradis. I takt med att Kinas välstånd ökar växer också befolkningens krav på en dräglig livsmiljö, något som är underordnat när varje dag är en kamp för att överhuvudtaget få mat på bordet.

En stor anledning till att våra utsläpp är låga är att utsläppen från de varor vi konsumerar i stor utsträckning sker i de länder där de produceras.

Klart är att alla länder kommer att behöva göra en omställning som kommer att både kosta i pengar och i uppoffringar. Vi människor har som kollektiv visat tidigare att vi kan ställa om när ett miljöproblem blir akut. På 1980-talet pratades det mycket om att ozonskiktet höll på att tunnas ur. Genom kraftfulla åtgärder så upphörde i princip det onödiga användandet av skadliga freoner och ozonskiktet har det senaste decenniet reparerat sig själv.

Nu ska det tillstås att de åtgärder som måste till för att möta den globala uppvärmningen är mer omfattande, men agerandet för att stoppa uttunningen av ozonskiktet visar att vi kan om vi vill. Sverige har kommit längre än många andra länder, men det är för enkelt att säga att åtgärder främst måste till i andra länder. En stor anledning till att våra utsläpp är låga är att utsläppen från de varor vi konsumerar i stor utsträckning sker i de länder där de produceras. Därför är våra avtryck större än vad de kan se ut i statistiken.

Generellt måste miljöfarliga utsläpp kosta mer.

I Sverige handlar det till stor del att få ner utsläppen från transporter. I många andra länder har man inte ens en skatt på koldioxid, vilket är ett kraftigt styrmedel. Användningen av fossila bränslen (olja och kol till exempel) vid elproduktion måste också fasas ut till mer miljövänliga alternativ. Sol-, vind- och vattenkraft är bra alternativ, men i till exempel Kina – Randers föregångsland – satsas det också på en kraftig utbyggnad av kärnkraften.

Generellt måste miljöfarliga utsläpp kosta mer för den som släpper ut. EU beslutade nyligen att fortsätta med sin handel av utsläppsrätter. Det är bra. Att prissätta utsläppen är en bra väg framåt. Problemet med EU:s system har tidigare varit att tilldelningen av utsläppsrätter har varit alldeles för generös, vilket har satt marknadsmekanismerna ur spel.

Vi har många av de verktyg som behövs och den tekniska utvecklingen går snabbt på miljöområdet. Vad vi nu behöver är politiker som vågar och vill gå före. Vad vi däremot inte behöver är några självpåtagna klimatdiktatorer.