Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

MARCUS BOHLIN: Juholt sticker kniven i ryggen på Löfven

Annons

Socialdemokraterna har haft det tufft i opinionsmätningarna på senare tid. Trots att en stor del av väljarkåren egentligen tycks gilla den omställning av migrationspolitiken i betydligt mer restriktivt riktning som regeringen har genomfört, så har det inte ännu gett någon utväxling för något av de två regeringspartierna i den strida strömmen av opinionsmätningar.

Kanske för att Statsminister Stefan Löfven har haft märkbart svårt att med någon trovärdighet förklara hur han närmast över en natt gick från att säga att det inte finns något tak för hur många vi kan ta emot till att föra en politik som innebär att Sverige lägger sig på EU:s miniminivå vad det gäller flyktingmottagandet. Det blev väldigt tydligt i den intervju som sändes i SVT-programmet Agenda nyligen (13/3). Jag vet inte om jag någonsin sett en statsminister kraschlanda på ett liknande sätt.

Som lök på laxen så dyker nu en tillsynes smått skadeglad före detta partiledare för Socialdemokraterna upp och hugger kniven i ryggen på Löfven.

När Håkan Juholt i veckan intervjuades i socialdemokratiska Dala-Demokratens artikelserie på ledarplats om Socialdemokraternas kris så sa han bland annat: "När jag blir arg så tänker jag att i mitt fall så var politiken rätt, men jag som person blev fel. Nu anser jag att Stefan Löven är rätt person, men opinionssiffrorna är sämre, vad är det då istället som är fel?"

Det är förstås omöjligt att veta, men jag är tämligen övertygad om att situationen varit än värre om det hade varit Håkan Juholt som numera bodde i Sagerska palatset. Juholt själv är dock övertygad om att han hade varit partiets frälsning.

I Juholts egen minnesbild var nämligen allt på väg åt rätt håll under hans ledarskap. Han säger: "Alla kurvor pekade uppåt. Jag minns mycket väl att opinionsinstituten sa att vi kunde vara säkra på att bryta 40-procentsvallen för att vi gick fram i stad och landsbygd, bland män och kvinnor samt unga och äldre. Det självförtroende vi utstrålade satte igång något."

Han fortsätter: "Jag tror att jag blev en idémässig vitamininjektion."

Jaså det tror du. Ja, var och en må bli salig på sin egen tro.

Är det bara jag som främst minns något annat av Juholts tid som partiledare?

Jag minns hur Juholt tog över ett parti som gjort sitt sämsta val sedan rösträtten infördes och körde det än mer i botten.

Jag minns hur Juholt på ett skickligt sätt göt ideologiskt (över)mod i de egna medlemmarna men att han sedan inte kunde leva upp till de fina orden i praktisk politik.

Jag minns hur Juholt gav en lång rad personer med viktiga kunskaper och erfarenheter sparken för att ersätta dem med oprövade kort som Juholts "sidekick", den ekonomisk-politiske talespersonen, Tommy Waidelich.

Stefan Löfven vände den utvecklingen och lyckades återvinna regeringsmakten. Låt vara att det skedde mer genom att allianspartierna backade än genom någon större valframgång för Socialdemokraterna (upp 0,3 procentenheter jämfört med katastrofvalet 2010). Man kan tycka vad man vill om Stefan Löfven och hans politik, men Håkan Juholt är inte rätt person att peka finger.

Socialdemokratin har alltid varit som mest framgångsrik när den har drivit en pragmatisk politik i takt med sin tid; en politik som levererar svar på de problem som människor upplever. Som minst framgångsrikt har partiet varit när det har tillåtit sig att sväva ut i alltför rödskimrande ideologiska drömmar.

Ett tydligt exempel på det senare är när partiet under Olof Palmes ledarskap på 1970-talet drev upp marginalskatterna till rekordhöga nivåer – och därmed drev Ingmar Bergman i landsflykt och fick Astrid Lindgren att säga ifrån i sin saga om Pomperipossa som betalade 102 procent i skatt – och avvek från den svenska modellen genom att lagstifta om sådant som arbetsmarknadens parter normalt sett tar hand om. Den utpräglade vänsterpolitiken bidrog till att Centerledaren Thorbjörn Fälldin tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna lyckades bryta Socialdemokraternas långa maktinnehav i valet 1976.

Håkan Juholt är uppenbarligen en förespråkare av den ideologiskt renläriga vänsterlinjen. Stefan Löfven är det i allt väsentligt inte. Han ligger mer i den socialdemokratiska mittfåran. Att Dala-Demokraten, som på ledarplats ligger långt ute på vänsterflanken, låter Håkan Juholt träda fram som en person med rimliga lösningar på Socialdemokratins kris är talande. Partiet bör inte lyssna på Dala-Demokraten och Håkan Juholt. Det visar historien.