Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Liberalerna behöver fler profiler än Jan Björklund

Annons

På fredagen insåg Birgitta Ohlsson (L) att hennes chanser att vinna en partiledarstrid mot Jan Björklund var ringa. Polletten trillade ner efter att hon inte vann partiets provval till riksdagen i Stockholm. Hon kom tvåa efter Jan Björklund och strax före partiveteranen Barbro Westerholm. Hon kommer därmed att lämna politiken efter den här mandatperioden.

Det är synd. Även om Ohlsson inte blir partiledare – en kamp som vi har stöttat på ledarplats – så är det viktigt för alla partier att ha flera företrädare som är profiler och som kan fungera som ett partis ansikten utåt.

I Liberalerna är det just nu väldigt mycket Jan Björklund och sen inte så mycket mer.

Visst, partiets ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson är en skicklig debattör, men knappast någon röstmagnet. Partisekreteraren Maria Arnholm är populär internt, men en ganska slät och okänd profil för väljarna. Allan Widman, Liberalernas försvarspolitiker, är kunnig och respekterad men är verksam inom ett lite för smalt fällt (även om försvarspolitiken de senaste åren har fått ett välkommet uppsving).

Många av Birgitta Ohlssons kritiker har anklagat henne för att sätta "jaget före laget". Det är naturligt att den reaktionen kommer när man utmanar en sittande partiledare.

Birgitta Ohlsson är en av få inom partiet som sticker ut. På gott och ont. Hon är en polariserande politiker. Både inom och utanför partiet finns det många som gillar henne men också de som har svårt för henne. På så sätt liknar hon den tidigare integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som också har lämnat politiken. Sabuni är också en person som väcker starka åsikter, både för och emot. Många medlemmar i Liberalerna drömmer nu om att hon ska göra comeback.

Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister, är ytterligare en av Liberalernas profiler från åren med Fredrik Reinfeldts regering som har lämnar politiken. Ullenhag gick efter valförlusten tillbaka till sitt jobb på Utrikesdepartementet och är numera ambassadör i Jordanien.

Förhoppningsvis innebär Birgitta Ohlssons sorti inte att Liberalerna ännu mer blir Jan Björklunds "one man show". Liberalerna måste bli bättre på att värna sina profiler i stället för att stöta bort dem.

Många av Birgitta Ohlssons kritiker har anklagat henne för att sätta "jaget före laget". Det är naturligt att den reaktionen kommer när man utmanar en sittande partiledare. Det är lätt att det framstår som illojalt mot partiet. Men om man anser att politikens inriktning är fel och att partiledaren bör bytas ut så är det hederligt att vara tydlig med att man vill bli vald. Hellre det än att ägna sig åt krypskytte mot partiledaren utan att föra fram någon motkandidat, så som skedde inom Moderaterna nyligen.

Förhoppningsvis innebär Birgitta Ohlssons sorti inte att Liberalerna ännu mer blir Jan Björklunds "one man show". Liberalerna borde bli måste på att värna sina profiler i stället för att stöta bort dem.

Men vem vet: Kanske dyker Birgitta Ohlsson upp i spekulationerna igen när Jan Björklund väljer att avgå.

Rättelse: I den första upplagan av denna text förekom den felaktiga uppgiften att Carl B Hamilton är Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson. Det är nu rättat.