Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Ryktet om Alliansens död är betydligt överdrivet

Om man för tio år sedan hade sagt till mig att lag och ordning skulle vara en av de hetaste frågorna inför valet 2018 och att Moderaterna samtidigt skulle ligga runt 17-18 procent i opinionsmätningarna, så hade jag nog skrattat. Att M inte skulle ha vind i seglen när en av partiets paradfrågor ligger i topp på frågor som väljarna tycker är viktiga skulle helt enkelt ha låtit för konstigt. Ändå är partiet under bilan.

På söndagskvällen gjorde den nye M-ledaren Ulf Kristersson debut i Agendas partiledardebatt. Två timmar på bästa sändningstid i SVT där en fjärdedel av debatten kom att ägnas åt just lag och ordning (eller trygghet och säkerhet som SVT valde att kalla ämnet) och det accelererande gängvåldet som slukat polisens resurser på senare tid. I det läget borde moderater landet runt känna tillförsikt, men hittills är det snarare Sverigedemokraterna än M som har sugit upp de väljare som vill se hårdare tag mot kriminaliteten. Att Moderaterna under tiden i regeringsställning sjabblade bort ledartröjan i ordningsfrågor betalar man nu ett högt pris för.

Det är tydligt att Alliansens stora problem inte är sakpolitiken. De fyra partierna har förvisso lite olika profiler men det handlar om grad- snarare än artskillnader.

Kristersson är en skicklig debattör, det visade han i Agendas debatt. Men han måste i framtida debatter bli mer på hugget och ta för sig mer, för han hamnade understundom lite bakgrunden. Han klarar debatten med statsminister Stefan Löfven väl, vilket i ärlighetens namn också har att göra med att Löfvens styrka inte är debatter. Statsministern blir lätt rörig och osammanhängande när han tvingas improvisera och inte hålla sig till manus.

Under debattens fyra delar - ämnena var ”välfärd och jobb”, ”miljö och klimat”, ”trygghet och säkerhet” och sjukvård – så visade sig ryktet om Alliansens död vara betydligt överdriven. De fyra partiledarna talade i allt väsentligt samma språk och visade sig ofta samspelta.

Där det knakar i fogarna i Alliansbygget är i stället synen på regeringsfrågan (och då underförstått relationen till Sverigedemokraterna).

Det är tydligt att Alliansens stora problem inte är sakpolitiken. De fyra partierna har förvisso lite olika profiler – det är ju trots allt fyra olika partier – men det handlar om grad- snarare än artskillnader. Dessutom har Alliansen under åtta år i regeringsställning visat att de är kapabla att regera tillsammans och lösa också svåra nötter (som kärnkraften eller fastighetsskatten).

Där det knakar i fogarna i Alliansbygget är i stället synen på regeringsfrågan (och då underförstått relationen till Sverigedemokraterna).

Oddsen för att de fyra allianspartierna skulle få egen majoritet är rätt höga. De fyras gäng är överens om att kliva in i Rosenbad om Alliansen blir större än de rödgröna – därtill har Moderaterna sagt att man är beredd att sparka ut statsminister Stefan Löfven även om Alliansen inte blir större än de rödgröna. Detta eftersom det finns en ”icke socialistisk” majoritet i riksdagen när man räknar in SD.

Argumentet är att Alliansen då skulle förlita sig på SD:s passiva stöd på samma sätt som S förlitade sig på Vänsterpartiets stöd även under den tid då partiet gick i Moskvas ledband. Det finns emellertid en betydande skillnad här: VPK var kamrat 4 procent. SD är ett parti som i nästa val kan bli större än samtliga borgerliga partier. Ett SD med ett väljarstöd på 20 procent - eller vad valresultatet nu kommer att landa på – kommer inte att vara en aktör som ger Alliansen fria tyglar.

Hur denna nöt ska knäckas fick vi inga nya svar på under söndagskvällens debatt. Om Alliansen inte hittar en gemensam ståndpunkt i den är frågan så kommer den att fortsätta att gäcka dem hela vägen fram till den 9 september nästa år.