Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Svensk migrationspolitik har pendlat mellan extremer

Annons

Hösten 2015 kommer att ha en given plats i framtidens historieböcker om svensk politisk historia. Där och då tvärvände det svenska politiska etablissemanget inom loppet av bara några veckor på en femöring. Från ”öppna era hjärtan” och ”mitt Europa bygger inte murar” (citat av våra två senaste statsministrar Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven) till att införa gränskontroller och en migrationspolitik anpassad efter EU:s miniminivå.

Om detta har Pontus Mattson, mångårig politikreporter på Sveriges Radio och Sveriges Television, gjort en synnerligen sevärd dokumentärfilm som bär just titeln "Tvärvändningen”. Den sändes i torsdagskväll på SVT men går fortfarande att se på SVT Play.

Mattsons film ger också en historisk tillbakablick över den svenska migrationspolitiken. Hösten 2015 var nämligen inte första gången Sverige tvärvände från att välkomna flyktingar med öppna armar till att avvisa folk vid gränsen. 1989 oroades Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering av en flyktingström från östra Europa och stängde gränserna efter det så kallade Luciabeslutet. Carl Bildts borgerliga regering hävde samma beslut när den tillträdde 1991 men tvingades efter stora flyktingströmmar från Jugoslavien – främst från Bosnien – införa visumkrav för bosnier (vilket i princip gjorde det omöjligt för bosnier att ta sig till Sverige).

Hur öppet hjärta man än har så måste man erkänna att 160 000 asylsökande på ett år – väldigt många av dem under bara några höstveckor – är en ansträngning som Sverige endast med nöd och näppe klarade av.

Med facit på hand kan man konstatera att denna hattighet har varit olycklig. I stället för att kasta oss mellan å ena sidan en mycket generös migrationspolitik och å andra sidan närmast stängda gränser, så hade det varit önskvärt med en mer långsiktig och konsekvent politik.

Samtidigt måste man komma ihåg att situationen 2015 var extrem. Hur öppet hjärta man än har så måste man erkänna att 160 000 asylsökande på ett år – väldigt många av dem under bara några höstveckor – är en ansträngning som Sverige endast med nöd och näppe klarade av. Det skulle inte fungera att ha ett mottagande i den storleksordningen årligen om vi också tycker att de som kommer hit ska ha rätt till en skälig levnadsnivå.

Och vi har ännu inte sett de fulla konsekvenserna ute i kommunerna av det stora mottagandet. Det är barn som ska beredas plats på förskolor och skolor. Det är vuxna som ska genomgå utbildning i Svenska för invandrare och arbetsmarknadsutbildningar. Det är äldre som behöver plats i omsorgen. Det är personer med fysiska och psykiska men efter att ha flytt från krigshärdar som behöver vård.

Och vi har ännu inte sett de fulla konsekvenserna ute i kommunerna av det stora mottagandet.

Att Sverige under åren som ledde fram till ”tvärvändningen” 2015 tog emot ett större antal flyktingar än tidigare stöddes av mig och av denna tidnings ledarsida. När världen står i brand ska rika länder som Sverige ta sitt ansvar och hjälpa personer på flykt. Tyvärr var alldeles för få länder villiga att dela på bördan. Tyskland och Sverige drog de tyngsta lassen (Tyskland i absoluta tal och Sverige per capita). I längden blev det som vi tillsammans i Europa hade kunnat klara av en alltför stor ansträngning för ett litet antal länder.

Att antalet migranter till Sverige har minskat kan bara till del förklaras av omläggningen av politiken, men det är inte huvudförklaringen. Viktigare är det avtal som EU slöt med Turkiet som gör att färre flyktingar kommer till Europa landvägen via Turkiet.

Det är tragiskt att EU hellre betalar Turkiet för att göra det smutsiga jobbet med att hålla flyktingarna ute i stället för att själva komma överens om ett sätt att fördela flyktingarna på ett rättvist sätt mellan de 28 medlemsländerna. Motståndet mot en sådan lösning har dock varit – och är alltjämt – stort inom EU.

Det är lätt att vara självkritisk så här i efterhand. Inte åt att jag försvarade att Sverige tog ett stort ansvar, det står jag för varje dag i veckan. Däremot åt att jag till exempel i dessa spalter gick hårt åt den dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M) för att han ville diskutera ”volymer” i mottagandet. Så länge vi har en reglerad invandring – vilket rimligen är ett måste om man inte vill nedmontera den samhällsmodell med en generell välfärd som vi har valt – så måste det gå att prata om ”volymer”.

Målet bör vara en reglerad asylinvandring på en långsiktigt hållbar nivå där det är rimligt att anta att vi klarar av att integrera och ge de som kommer hit en dräglig tillvaro.

Vi var många som underskattade problemen med att till exempel skapa arbetstillfällen åt personer med mycket låg produktivitet på en högspecialiserad arbetsmarknad som den svenska. Och lyckas man inte få personer i arbete eller meningsfull sysselsättning så följer snart stora kostnader i form av bidrag och social utslagning.

Om man som jag tycker att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett öppet land, som välkomnar såväl arbetskraftsinvandrare som asylsökande, så får man nog konstatera att situationen hösten 2015 inte kan upprepas. Hur vällovligt syftet än var.

Målet bör vara en reglerad asylinvandring på en långsiktigt hållbar nivå där det är rimligt att anta att vi klarar av att integrera och ge de som kommer hit en dräglig tillvaro. Inte enbart att ge så många som möjligt tak över huvudet.